De skånska bruttorna har anlänt

Vi tog vårt ansvar och försåg Sveriges framsida, Skåne, med två härliga bruttor. Klockan fyra på natten åkte vi in i igen, dock hade jag då fått upp byxorna på en anständig nivå och vår polska läkare tog än en gång tillfället i akt att ”nalla” lite i godispåsen. Nu var det dags för våra tjejer att se dagens ljus. Fram med vagnen, bädda till tjejerna, kalla in läkarteamet och jaga rätt på narkospersonalen.

Det var nu det gällde. Vilken känsla, vilken jäkla känsla. Det var helt omöjligt att det inom två timmar skulle ligga två tjejer i den nu tomma vagnen.

Våra tjejer dessutom. Tanken var så svindlande att den inte gick att ta in riktigt. Full fart genom korridorerna med operationssalen i sikte, byta om till operationskläder, rengöra, bedöva, lägga till rätta, tvätta och sikta in sig. 13 personer, så många var det på plats i operationssalen. Det formligen ”kryllade” av människor där inne. Vem som gjorde vad fick man aldrig riktigt klart för sig.

Sen tog det fart, jag och Malin hann knappt börja prata lite bakom skynket innan det första skriket hördes. Då hade vi knappt hunnit förstå att de faktiskt snittat Malin. Klockan var 06.15 då de plockade ut Ebba, 1 minut senare såg också Molly dagens ljus. När de i förbifarten visade upp barnen kändes det helt galet, galet fantastiskt alltså. Våra barn, äntligen. Tårarna rann i vanlig ordning. Jag har länge funderat på hur det skulle kännas inför våra barn. Jag trodde att det skulle kännas oerhört starkt. Jag var inte ens nära i min bedömning. Det kan låta klyschigt men det är fan i mej helt ofattbart hur starka känslorna är. Dessa små knyten som man inte ens känner, men är ens kött och blod. Man skulle göra och offra vad som helst för dem. Precis vad som helst.
Jag och barnen togs till ett angränsande rum. Ebba var helt ok, frisk och kry. Började andas själv och fick snabbt färg. Däremot strulade det till sig lite för Molly vilket satt sig på andningen, de första 40 minuterna fick hon därför hjälp med att andas.

Situationen var fantastisk men också jobbig. Att vara den enda som vara kapabel att röra på sig visade sig både vara en fördel och en nackdel. Fantastiskt att vara med, men splittringen var värst. Vem skulle jag hålla fokus på? Ebba som andades fint? Molly som hade lite problem med andningen? Eller Malin som låg fem meter därifrån med fyra läkarnävar djupt begravna i sitt innanmäte orolig för barnen och dess mående? Jag gjorde vad jag kunde och Malin fick också chansen att träffa både Ebba och Molly innan vi fick gå skilda väga igen. Jag till neonatal för att Molly behövde mer hjälp och Malin till uppvakningen för att ta igen sig.

Ett oerhört privilegie att få tillbringa den första tiden ensam med sina barn. Men ack så sorgligt. Fy fan vad jag saknade Malin, jag ville ju att vi skulle dela detta ögonblick tillsammans. Som en familj.