tisdag 30 december 2008

En vecka i dvala


Tillbaks i södern efter en vecka i "norr", dvs i en stuga i Sälen.

Vad har då hänt:


  • Malin halkar tre gånger och kör omkull med snöskotern

  • Våra små tvillingar protesterade genom att inte ge sig till känna på hela veckan. Birdrog till oro såklart

  • Vi har sovit cirka tio timmar per natt

  • Sovit middag 1 timme per dag

  • Jag åkte snowboard 150 meter, varav jag låg ner i 149 meter av dem

  • Jag har varit drängfull en dag/natt

  • Vårt radhus ska nu ut till försäljning

  • Jag fick en näshårstrimmer

  • Med mera
Sammantaget en mycket bra semester.

Jag har också funderat på vad jag ska skriva om i bloggen fortsättningsvis:


  • Mammaimperiet

  • Varför vissa män skaffar barn fast de vare sig vill ta ansvar eller anstränga sig

  • Supportar, konstigt släkte

  • Hur kvinnor står ut med vissa män (nära förknippat med supportrar)

  • Varför kvinnor tror att män ska ändra sig för att de får barn

  • Hur jag orkar läsa så mycket om graviditet och barn, uppe i tre böcker och redan tusentals webbsidor, bloggar, forum mm

  • Varför jag vill ha barn

  • Hur mycket kärlek jag känner till min blivande fru malin och våra blivande barn

  • Hur starkt ett ultraljud påverkar en, på gott och ont

  • Namnval

  • Män får män?

  • Hur skydda den gravida magen vid bilfärd. Malin försökte vara snillrik. Bildbevis kommer

  • Förberedelser innan nedkomsten

  • Mödravården

torsdag 18 december 2008

Längtan och tärningsspel!


Sitter och filosoferar, tankarna studsar som våra tvillingar gjorde under en ultraljudsundersökning då malin råkade hosta.

Det var som att kasta ner tärningar i en skål, så mycket for de omkring. Som två löv i en höststorm. Jag blev helt skräckslagen och beordrade genast malin att inte hosta mer. Som blivande pappa är man ju galet överbeskyddande. Barnmorskan lugnade oss dock med informationen att så ser det ut hela tiden när malin går.

Lugnande, visst, men ändå skräckinjagande.

Hur fixar barnen det? Inga barn borde efter 9 månader skvalpande i magen ha det minsta tendens till vara sig åk- eller sjösjuka.

Tomtelängtan?
När man var liten längtade man ihjäl sig efter tomten. I alla fall det han hade med sig i säcken.

Det jag längtar efter mest just nu är nästa ultraljud den 30 december. Då ska jag få "träffa" mina två tjejer igen. Tomten har sedan länge spelat ut sin roll men kommer förmodligen få dammas av i samband med barnens födelse och uppväxt.

För en barndom utan tomte är väl som en barndom utan Lego och playmobil, dessa kära gamla leksaker?

Julen lamslår

Inför alla ledigheter av längre slag, jul- och sommarledighet, blir jag ofta paralyserad. Det är som om min kropp inför varje ledighet kollapsar i förtid. Den vet vad som komma skall, men den kan inte vänta på räddningen.

Ungefär som när min kompis Robert efter att ha drabbats av en galen bakfyllemage, äntligen lyckats tigga ihop en femkrona till den offentliga toaletten. Sprang dit, lätta steg, överlycklig, lättad inför vetskapen om att han snart skulle vara befriad ifrån den lösa magens fasta bojor.

I med pengen, glad min till oss, tummen upp. Handtaget trycks ner, räddningen nära. Men låset var sönder och precis som att min kropp tar ut segern i förskott gjorde Roberts kropp likadant.

Ett minne jag alltid kommer att bära med mig.

I övrigt ligger jag i soffan, arbetar mellan varven av koppar med varmt kaffe. Sneglar på ultraljudsbilderna, inser att jag inte behöver filten, jag blir så varm i kroppen ändå.

Känns helt ok!

Höres!

tisdag 16 december 2008

Intensiva dagar väntade

Vi nöjde oss inte med den knapphändiga information som gavs utan vi tog tag i "problemet". Målet var att få tillräckligt med "pusselbitar" för att lättare kunna ta ställning till hur vi skulle gå vidare.

1. Kontakt togs med professor i Sverige.
2. Kontakt togs med flertal läkare i Danmark. I Danmark mäter de annorlunda när det gäller tvillingar, de tar inte hänsyn till blodprovet. I Danmark anser de att blodprovet inte har någon relevans när det gller tvillingar.
3. Privata kliniker konsulterades i Sverige.
4. Hela internet finkammades.

Internet i alla ära. Skitbra. Men efter ett tag blir man överinformerad och ställer sig frågan. Föds det några friska barn över huvud taget?

Resultat
Vi kan nu konstatera att vi, med största sannolikhet väntar enäggstvillingar, ny riskbedömning har gjorts. Vi är nu i den önskade lågriskgruppen. De har näsben (75 % av alla barn med kromosomavvikelse saknar eller har dåligt utvecklade näsben). Så nu känns det som om pusslet är lagt.

Men:

1. Är det ok att få en riskbedömning där KK inte har kontrollerat att de mäter rätt saker? Vi skulle ju kunna gjort val som innebar missfall, helt i onödan.
2. Mardrömsscenariot hade ju varit att ta fostervattenprov. Få reda på att allt var bra för att sedan drabbas av missfall. Det skulle vara jäkligt svårt att hantera.
3. Skulle jag kunna se mina barn i ögonen och samtidgt veta att jag riskerade deras liv genom fostervattenprov under graviditeten.

Jobbiga frågor, existensiella som värderingsmässiga. Egentligen känns diskussionen helt sjuk, vem är jag att bestämma över liv eller död.

Vad tycker ni?

Hur hantera kub-testet? Värderingar synas med lupp.

När vi beslutade om kub-test var det inget väl övervägt beslut. Det blev vi smärtsamt medvetna om ganska kvickt.

Efter avslutat test och blodprov, i samma veva som vi fick reda på att vi väntade tvillingar (stor lycka), fick vi beskedet att om vi inte hörde av dem via telefon så hade vi hamnat i riskgruppen "låg" och behövde därmed inte bry oss om detta något mer. Och så var ju också min och tjejens tanke, vi ville bara ha besked att allting var bra.

Inget annat.

Planen sprack några dagar senare. Jag satt hemma och arbetade på förmiddagen och tänkte - vad skönt att de inte ringt från KK, då är det inga problem.

eftermiddagen ändrades detta då de ringde och gav oss en riskbedömning som var allt annat än bra. Vi skulle inom två dar ta ställning till fostervattenprov. Detta förknippat med risker, ännu större då man väntar tvillingar. Två stick istället för ett.

Ridå.

Frågor att ta ställning till:

1. Vad innebär ett barn med kromosomavvikelse för oss?
2. Vad innebär två barn med kromosomavvikelse för oss?
3. Hur ska vi bedöma sannolikheten, ganska bra odds ändå?
4. Vem är vi att bestämma vem som ska leva eller inte?
5. Fostervattenprov, 1-2 av 100 blir missfall. Större risk vid tvillinggraviditet.

Oj, plötsligt satt man, med sina värderingar knackandes innanför i bröstet, spelandes med sannolikheter. Sannolikheter på liv eller död. Lite annat än pokerkvällarna med vännerna med 50 kronor i potten.

Usch, det var riktigt jobbiga dagar som väntade mig och min flickvän

Fortsättning följer.

/Johan

måndag 15 december 2008

Ojojoj!


Ultraljud för några veckor sedan. Lyckan obeskrivlig, helt galet!

Kunde aldrig ana att utraljudet skulle beröra mig så djupt, som ett knivhugg av kärlek, rakt in i hjärtat. Men inte den farliga sortens knivar, utan den som kommer med lycka längst ut på spetsen. Den sorten som snuddar hjärtat och sedan sprider lycka i hela kroppen.

Barnmorskan - oj, här e ju två.
Mamman - va?
Barnmorskan - ja här e två
Mamman (som slår bort barnmorskans hand och ultraljudsapparat för att sedan falla i gråt) - va!!! Nej! Jag vill inte!!! Ta bort!!!

En konstig tystnad sprider sig i det sterila mörka rummet. Du skulle kunna höra ett näshår svaja. Gråten hörs och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Barnmorskan ser ut som en fågelholk och jag ser förmodligen ut som något liknande.

Mamman - men ska inte du säga något?
Jag- Öhh, jo fan vad kul!
Mamman - kul???
Jag- Ja, kul. Två, fan vad bra.
Mamman - Bra? Fattar du vad det innebär?
Jag- Öhh, ja. Två barn hoppas jag.
Mamman - Men ser du inget negativt?
Jag - Öhh, nej. Det e väl kul?
Mamman - *gråt*

Allt gick ju bra till slut. Barnmorskan frågade efter ett tag om det var ok att fortsätta, vilket det självklart var.

Allt såg bra ut och när mamma var på ytterligare fick jag tillbringa den ensammaste timmen i hela mitt liv. Som en nykläckt kyckling som bara vill ut, helt betagen av allt nyt. I väntan på den blivande mamman sms:ade jag troligtvis minst 100 mejl med ultraljudsbilden till alla jag kände.

Fan vad stort, det här kommer att förändra livet! Hela kroppen bubblar, som Pommac. Fast bättre.

Återkommer.

/Johan