Inför alla ledigheter av längre slag, jul- och sommarledighet, blir jag ofta paralyserad. Det är som om min kropp inför varje ledighet kollapsar i förtid. Den vet vad som komma skall, men den kan inte vänta på räddningen.Ungefär som när min kompis Robert efter att ha drabbats av en galen bakfyllemage, äntligen lyckats tigga ihop en femkrona till den offentliga toaletten. Sprang dit, lätta steg, överlycklig, lättad inför vetskapen om att han snart skulle vara befriad ifrån den lösa magens fasta bojor.
I med pengen, glad min till oss, tummen upp. Handtaget trycks ner, räddningen nära. Men låset var sönder och precis som att min kropp tar ut segern i förskott gjorde Roberts kropp likadant.
Ett minne jag alltid kommer att bära med mig.
I övrigt ligger jag i soffan, arbetar mellan varven av koppar med varmt kaffe. Sneglar på ultraljudsbilderna, inser att jag inte behöver filten, jag blir så varm i kroppen ändå.
Känns helt ok!
Höres!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar