tisdag 29 september 2009

Det var för bådas skull


Det är min natt. Klockan är 03.23. Återvänder till de dunkla rummet med två fulla matflaskor tillt tjejerna. Anar i endast periferin att Malin är vaken. Låter blicken vandra ditåt och ser att hon ligger halvt över på min sida. Hennes fingrar spelar över mina kuddar likt en berömd konsertpianist. Hon hanterar kuddarna som om hon vore en kräsen tyghandlare från Kabul, där tusentals kilometer tyg löpt mellan fingrarna inför ett vältränat granskande öga. Malin trycker, känner, smeker, granskar kudden ingående.

Tills hon till slut bestämmer sig, svisch, en noga väl utvald kudde försvinner blixtsnabbt över till hennes sida.
Efter uträtt matarbete, när jag väl är tillbaka under det varma täcket frågar jag Malin.

- Tog du en kudde från mig?
- Öhhh, ja. Men jag bytte bara. Är det ok?
- Ja det är klart det är ok.

Efter cirka fem sekunder, precis lagom tid att fundera lite till. 5, 4, 3, 2, 1, 0.

- Men Johan?
- Ja.
- Det var för bådas skull.
- För bådas skull?
- Ja, jag vet att du gillar höga "puffiga" kuddar.
Sen skrattade jag resten av natten.

söndag 27 september 2009

Hur ska man vara som pappa?


Har nu varit utan mina tre tjejer sen i fredags, nu börjar det kännas riktigt jobbigt. Hur ett hus kan eka så tomt är märkligt. Jag går till spisen och ska koka vatten till mjölkersättningen. Då slår mig tanken att Ebba och Molly inte är hemma. När jag sitter, i min ensamhet, i soffan så lyssnar jag omedvetet efter deras jollrande. Jag är på väg upp på andra våningen flera gånger. Bara för att inse…de är ju med Malin i Katrineholm.

Alldeles ensam, då kommer tankarna. För sina barn vill man ju vara den bästa pappa som de någonsin kan få. Har tänkt och grubblat oändliga gånger på hur jag ska vara som pappa. Hur jag ska bete mig. Kärleksfull, omtänksam och allt det där? Jag har valt att försöka se in i framtiden hur Ebba och Molly skulle se tillbaks hur det var att växa upp med mig som pappa. Börjar från andra änden så att säga.

Scenario:

Det har gått cirka ett dygn sen jag gick bort och flickornas sambor försöker trösta tjejerna genom att ställa frågor och finnas till.
Då skulle jag vilja att konversationen lät ungefär såhär.

- Hur är det?
- Jag är ledsen såklart.
- Saknar du din pappa?
- Ja, mer nånsin. Känns så konstigt att han bara är borta. All hans värme, skratt, omtanke, generositet, ironi. Bara puts väck. Känns overkligt.
- Vad minns du av din pappa?
- Från när jag var riktigt liten minns jag tyvärr inte så mycket. Jag känner bara att det alltid fanns en glädje och en enorm omtanke om oss. Både oss barn och om mamma. Pappa förstod att ett förhållande och en familj inte vårdade sig själv, utan att det krävdes en ansträngning för att det skulle vara riktigt bra. Respekt för varandras behov och olikheter. För oss barn fanns han alltid vid vår sida, glad, energisk och lite galen.
- Och när du blev äldre?
- Pappa lärde mig att du själv skapar ditt liv. Du bestämmer själv om du vill vara lycklig eller olycklig. Om du vill vara framgångsrik eller inte. Och framför allt lärde han mig att framgång inte handlar om pengar, utan mer hur du själv förvaltar och utvecklar ditt människovärde. Hur du blir bästa kompis med dig själv, den du tvingas somna med varje natt. Vare sig du vill eller inte.
- Kan du peka på något speciellt?
- Pappa och mamma gav oss möjligheten att uppleva enormt mycket. Lät oss få intryck att skapa våra egna drömmar. De la aldrig några värderingar i vad vi tyckte var våra drömmar, utan de stöttade oss alltid i våra beslut och hjälpte oss genomföra och förverkliga våra dem. Han lärde oss att inte döma människor på förhand och acceptera människor som de är. Att alla är lika värda innan de bevisat motsatsen.
- Var han aldrig arg?
- Nej, inte på oss. Han lärde oss att ta ansvar för våra egna liv, att vara ödmjuka men tuffa när det behövdes. Han lärde oss att ingen har rätt att sätta sig över oss, förödmjuka oss eller tvinga oss till något. Om det var något eller någon vi inte själva kunde hantera slog han ner hårt och brutalt på de som hindrade oss från att vara lyckliga och leva det liv vi ville. Ibland kunde han såklart vara en surpuppa, en sån som tog illa upp för vissa små saker. Men då räckte det att vi kom med våra tindrande ögon och levererade en stor kram så smälte han, som en glass i solsken.
- Om du kunde säga något till pappa, vad skulle du vilja säga då?
- Pappa, vi älskar och saknar dig. Tack för vår tid med dig, det har varit fantastiskt. Vi saknar dig enormt och livet kommer aldrig att bli detsamma igen. Sorgen kommer att blekna, men våra ljusa minnen kommer alltid att leva kvar. Vi hoppas att du har det bra där du är, att det finns beachvolleyplan, massa goa kompisar, Cola Light, gott kaffe, någon att retas med, prinsesstårta, sol och klarblå himmel som du älskade och att du kan följa våra liv från första parkett. Stor kärleksfull kram från din familj, sköt (om) dig!

Musprutt och talgoxe

För några nätter sedan så var det min natt, det innebär att jag ansvarar för barnen. Mata, byta blöja, sussa dem och så vidare. Vi tar som regel varannan natt.

I det här tillståndet som man är i när man är vaken mitt i natten så sker det en del konstiga saker i huvudet. Jag tänkte (drömde kanske egentligen) att en reporter kom fram till mig på stan, tillsammans med en fotograf, och frågade mig vilka mina två "bästa ord" är.

- Musprutt och talgoxe.

Svarade jag snabbt. För att i sekunden efteråt ändra mig.

- Nej, förresten. Musprutt och tallkotte.

Sen var det slut. Inget märkligt, men konstigt. Får fundera på vilka som egentligen är mina två "bästa ord".

Visit hos Greve Benzon och Druna

Vi flydde till Kyhls strandbad på Österlen några dagar. Alla fyra. Grymt skönt att komma hemifrån, bort från datorer mejl och mobiltelefoner. Bara hänga med våra brudar och mysa.

Helgen bjöd på kalasväder, det var morgondopp i havet, bastu, promenader, nakencykling (berusad) och mycket mer.

En härlig och minnesvärd helg!




Vilka snälla människor det finns!

Ebba och Molly har onekligen dragit mycket uppmärksamhet till sig sen de föddes. När jag är ute med dem själv känns det stundtals som om jag är Michael Jackson, fast storleken större, återuppstånden. Folk stoppar en, pratar, tafsar, snackar ännu mer. Tänk om man då skulle ha trillingar?

Vi har också fått enormt mycket fina presenter, alltifrån kläder till leksaker. Vissa sticker självklart ut mer än andra.

Koftorna på bilden är hemmastickade av min systers pojkväns mamma. Snacka om hederligt handarbete. Vi har också av vår kompis farmors kompis (tror jag) fått broderade haklappar med tvillingarnas namn på.

Det är grejer det!

tisdag 15 september 2009

Fyra timmar i sträck...

I natt sov tjejerna fyra timmar och trettio minuter i sträck. Jag blev så glad att det tog mig en timme att somna om efter att jag matat dem kl:04.

Sen slog de på stora trumman och sov i tre timmar till, så nu ligger jag här. Utvilad med två glada och spralliga tjejer på varsin sida samtidigt som solen lyser in från en molnfri himmel. Nu vankas det nybryggt kaffe, morgontidning och Malin vid frukostbordet.

Det verkar onekligen bli en bra dag idag.

Flera frågor...


Malin
- Om den här osten väger 700 gram, hur mycket väger då en skiva?

Johan
- ?

Till slut kom jag fram till att en skiva borde väga cirka 7-8 gram. Ett svar Malin nöjde sig med. Men jag har egentligen inte en aning. Någon som vet? Vi har en osthyvel av standardformat. Alltså inte de danska varianterna som hyvlar skivor tjockare än själva brödskivan.

Inte konstigt att danskarna är världens lyckligaste folk. Att så lite kan göra så mycket.

Svåra frågor...

Malin
- Hur mycket är 100 gram?

Johan
- ?

torsdag 10 september 2009

Sällan studsar en napp...


Nappar är onekligen ett stort mysterium.

1. Hur de kan skänka en sån tillfredsställelese till Ebba och Molly är märkligt. Väldigt märkligt. De borde absolut fungera som terapi för stressade vuxna också.

2. Det är skillnad på napp och napp. AIK-nappar och nappar med "icke-oval" sugnapp avvisas likt en svininfluensasmittad på barnavårdscentralen.

3. Hur kan det komma sig att när man tappar nappen så ramlar den aldrig i närheten? På bekvämt avstånd från kroppen, bara att böja sig ner och fiska upp den. Den letar sig alltid, likt en döende råtta, längst in i skrymslen och vrår. Alltid på det där förtretliga avståndet att man måste ner på knä och vrida axeln ur led för att precis nå den med fingertopparna, långt där inne på det dammiga golvet under soffan...






torsdag 3 september 2009

Fan vad det är lätt att vara en ansvarstagande och bra pappa (i andras ögon)

Som jag skrivit om innan så är det ju enormt bekvämt att vara pappa. Det räcker att man är minsta lilla ansvarstagande gentemot sina barn, byter blöjor, är uppmärksam, matar dem, bär dem, ger dem tid så ses man som värsta superfarsan. Sånt ansvar som alla mammor tar, varje dag, året om. Och då har de ofta ansvaret på hemmaplan också, städning, planering, tvätt, matlagning och så vidare.

Men som pappa är det lätt som en plätt att bli betraktad som en riktig superfarsa, i andras ögon vill säga. De män som inte ens klarar av det kan man ju undra vad de är för några sopor. Känns som om det är på tok för många som skaffar barn för sakens skull, inte för att de vill ha det. Snarare att de vill passa in i normen.

Jag har stött på alltför många trötta, slöa, bittra, tråkiga människor. Både mammor och pappor. Och jag blir lika irriterad varje gång. Varje jäkla gång.

Att skaffa vissa hundraser kräver otaliga intervjuer och krav för att bli godkänd som hundägare. Men att skaffa barn får vem som helst göra.

Bäst just nu:

  1. Min föräldraledighet med Malin, Ebba och Molly startade för två veckor sedan. Nu är vi lediga alla fyra året ut. Ljuvligt.
  2. Lite nya planer på gång. Kan bli spännande. Att få barn ställer verkligen världsordningen på sned, nya tankar, värderingar och prioriteringar får en att tänka nytt, fräscht. Kanske tokigt, men annorlunda på ett skönt sätt.
  3. Att svinet Phillip Garrido som kidnappade, våldtog och höll Jaycee fången i nästan 20 år nu är gripen. Nu håller vi alla tummarna på dödsstraff. För det finns väl ingen vettig person som anser att en sådan människa fortfarande har rätt att leva? Arbetet som bödel för just honom måste ju vara ett av världens mest eftertraktade arbete. Var söker man?

Lite sämre just nu:

  1. Att vara två föräldralediga föräldrar är ekonomiskt ofördelaktigt, men en enorm ynnest. Jag är tacksam för varje krona i stöd, även om det blir knapert.
  2. Att tvillingar inte betyder dubbla uppsättningar föräldradagar.
  3. Att MFF fortfarande envisas att inte vinna sm-guld. Det innebär att en tvättäkta medgångssupporter som jag får håll mig borta från Malmö Stadion ett tag till.
  4. Svininfluensan, ska man inte våga åka någonstans på grund av något som skördar avsevärt mindra offer än den vanliga influensan? Eller ska man behöva vara orolig på riktigt?

måndag 31 augusti 2009

Då vet du inte vad en fotmassage är...

Klockslag: 22.05
På tv: Barcelona, Zlatan och ligapremiär
Psyke: på väg in i drömmarnas rike

Plötsligt står Malin vid soffändan med handduk och lotion i högsta hugg.



- Nu ska jag ha fotmassage!
- Va?
- Jag har lika ont i fötterna nu som när jag var gravid och då smörjde du in och masserade dem varje dag. Så det är bara att köra.
- Ok.

Efter cirka tio minuter är jag trött i händerna och försöker avsluta massagen på ett snyggt och smidigt sätt.

- Va?
- Vadå?
- Tror du att du är klar?
- Öhh, ja.
- Då vet du inte vad en fotmassage är. Några minuter till ska jag ha!
- Ok.

Då sparkar vi igång tvåan

Jaha, då kör vi igång del två av bloggen tvillingfarsan.
Den första delen, graviditeten är avslutad. Ebba och Molly har sett dagens ljus. De har dubblat sin vikt, skrattar, ler, skriker, bajsar och äter. Som de flesta andra barn. Men som de har växt, se själv. Att dubbla sin vikt går inte av för hackor. Tänk hur man själv skulle se ut…
På de två bilderna nedan är Ebba och Molly nyfödda. Vikt 2735 respektive 2750. Cirka en månad för tidiga.


Och här kommer tjejerna från dags dato, de har dubblat sin vikt. Skrattar och ler. Har debuterat i både Bumbo och barnstol




Den första delen och nästkommande är framför allt ämnat mina underbara tjejer Ebba och Molly. Ett slags dokument över hur deras pappa upplevde sin första tid med dem. Det är tänkt att de ska få den i bokform på deras trettio-årsdag, får se hur lätt det blir att hemlighålla den i 29 år och drygt 8 månader.

Fantastiskt att vara föräldralediga samtidigt. Vi är nu hemma, vi har gått på föräldraledighet båda två. Jag och Malin, året ut. Det känns helt fantastiskt. En ekonomisk katastrof är det, men om det är något man kan komma ikapp så är det den ekonomiska biten. Men tiden att umgås med sina tjejer, stora som små, får man aldrig igen.

Det ska bli kul att fortsätta skriva om mina upplevelser som nybliven tvillingpappa, hur djävla lätt det är att vara en bra och ansvarstagande pappa (i andras ögon), problem, möjligheter, ekonomi, samliv, bestyr, ekonomi, avvägningar och prioriteringar.
Och min ständiga jakt på att förlora åtminstone 7 kilo.

söndag 10 maj 2009

Borta bra men hemma bäst

Sjukhusvistelsen har varit bra, men nu börjar det suga i åka-hem nerven. Imorgon är det kanske dags, beslutet tas förmodligen under förmiddagen. Det beror på hur tjejerna mår, om de fått upp temperaturen (de har haft lite svårt att hålla den uppe) eller inte. När de inte ligger mot vårt bröst ligger de nerbäddade tillsammans med fyra filtar. Men filtar och bröst finns ju hemma!

Det ska onekligen bli kul. Och lite skrämmande att åka hem. Med våra två underbara flickor.

Intensiva dagar på BB

Mat var tredje timme för barnen lät ju lugnt. Massor med tid att göra annat. Trodde jag. Det är underligt att de tre timmarna varje gång känns som enbart tjugo minuter. Man hinner sällan göra något. Inte ens mitt älskade kaffe blir uppdrucket någon gång.

Annars har vi verkligen gjort oss hemmastadda i vårt sjukhusrum, det ser ut ungefär som ett studentboende. Flaskor, godispapper, kläder, papper, tidningar och tomflaskor. Det enda som skiljer oss från studenterna är att vi är 35 år och har två nyfödda barn i rummet. Malin skyller såklart på mig. Att det är jag som stökar ner. Jag håller inte med till hundra procent.

Det händer en hel del saker här:

1. Under ett möte fick vi, kanske lite sent, reda på att barnen ska tvättas varje dag. På hela kroppen. Hoppsan! Bytet och rengöring i de södra regionerna har ju varit helt naturligt, men de andra delarna har varit okänd mark så att säga. Så idag blev det tvagning (typ spa) och det gillade tjejerna skarpt. Så här fina blev de. På foto är de inte speciellt lika, men i verkliga livet kan vi inte skilja på dem. Så imorgon ska vi "märka" dem på något sätt, hade varit jobbigt att slarva bort vem som är vem.

2. Vi gjorde vårt första klädstreck. Det går åt en helvetes massa barnkläder. Speciellt då vi är ganska dåliga på att mata med mjölksnipa utan att deras kläder blir helt genomblöta. Handfatet fick agera tvättmaskin och balkongen torkskåp.


3. Snigeltanten är borta. Ibland är det skönt att sjukvården inte har någon budget att skryta med. Det vill säga att folk inte ligger inne mer än absolut nödvändigt, knappt det. I det här fallet perfekt. Nu löper smörgåskön smidigt. Jag är nöjd. Mycket nöjd.






lördag 9 maj 2009

Lilla snigel akta dig, annars...

Jag retar mig på en av de nyblivna mammorna här. Varför? Jo, hon e så sjukt långsam. Och det är inte drivet av att hon har några fysiska hinder. Å nej.

Jag har lyckats "tima" in och hamnat bakom henne när jag ska ta mackor till Malin sammanlagt fyra gånger.

Hon tar galet lång tid på sig, beter sig som på en lyxbuffé, med henne som enda kund. Varje macka ska ha samtliga pålägg, hon provsmakar, luktar, känner. Brer omsorgsfullt varje macka som om det vore den sista måltiden.

Imorgon ska jag sno hennes mackor precis när hon är klar.

Malin är tillbaka!

Idag har vi njutit till fullo, det egna rummet gör tillvaron väldigt bra och tjejerna gör sitt. Äter, bajsar, sover. Som en själv ungefär.

Malin har piggnat till avsevärt. Uppe och går. Kan själv ta sig ur sängen, torka sig, äter och dricker.

Det tydligaste tecknet på tillfrisknandet var nog när jag komponerat kläderna till Ebba och Molly lite tokigt. Rent färgmässigt. Jag mixade brunt, blått, rosa och rött hejvilt.

- Hej tjejerna, mamma skulle inte bli glad om hon såg vilka kläder jag fått på er.
- Va, jag får se?
- Det är väl inte så tokigt?
- Du, de kläderna har de INTE på sig om vi får besök.

Som sagt. Malin är tillbaka på allvar. Och det gläder mig.

fredag 8 maj 2009

Alltid skönt att ha en syrra till hands!


Upp igen!

Det verkar, peppar peppar, ha vänt för Malin. Hon är uppe, dricker och äter. Sedan våra kära grannar försvann har vi haft det helt fantastisk. Vilken samhörighet, och framför allt. Vilka underbara små tjejer vi har fått. Vi är oerhört stolta och nu njuter vi verkligen av att vi nu är fyra i familjen. Kvällen har ägnats åt mys, matning och blöjbyte.

Jag är så jäkla stolt, inte bara för våra tjejer, utan också för Malin. Hennes envishet kommer oerhört mycket till nytta i såna här situationer. Fan vad hon har kämpat, först en tuff tvillinggraviditet och sedan komplikationer efter förlossningen. Jag är oerhört lyckligt att hon vill vara med mig, ha barn med mig, leva med mig. Detta är något jag tänker på väldigt ofta. Och varje gång fylls jag av lycka och glädje!

Fan vad jag älskar henne!


Ner igen!

Malin blir inte bra, vilket gör mig oerhört ledsen. Det är så frustrerande att se den man älskar må så dåligt och ha så ont. Och man kan ingenting göra. Det går verkligen upp och ner, mest ner. Med feber, illamående, kräkningar och frossa som följd. Att se henne så innerligt gärna vilja vara med Ebba och Molly. Att ta hand om dem, ha dem nära, mysa, byta och bara förundras på ett sätt som nyblivna föräldrar kan men må för dåligt för att kuna göra det och njuta av det. Det är hemskt.

Nu hoppas jag att vi får rätt på illamåendet och smärtan så att vi kan börja njuta av vår nya familj. Nu gör jag det jag kan, för tillfället, håller tummarna så hårt jag bara kan för Malin och att hon snart är frisk och kry igen

Nu ska jag försöka ordna ett eget rum till oss. I vårt rum bor också ett indiskt par med en väldigt skrikig unge, hela natten. Och det är ok. Man får skrika, men det går kanske inte så bra ihop med Malins mående. De vill ha stängd balkongdörr och vi öppen, den står ju mest öppen men ändå. Och sen pratar de i telefon så högt att man kan tro att de inte skulle behöva den egentligen.

Men nu kom sjuksköterskan in och flyttar på paret så nu får vi rummet för oss själva…HELT UNDERBART!

Upp och ner för Malin

Dag 2 är verkligen en berg- och dalbana för Malin. Tvära kast mellan att må lite hyfsat till att må riktigt skit. Hon har än så länge inte haft orken att höra av sig till någon, fast hon så gärna vill. Jag har försökt stå för informationsspridandet och jag vågar inte tänka på hur många sms eller mms jag skickat hitintills. En obefintlig mobiltäckning gör det väldigt svårt med samtal, men sms och mms fungerar med viss trixande.

Men idag var det en stor dag. Både Ebba och Molly fick ligga på Mamma Malins bröst och snaska lite tutte. Där brast det för mig, det var detta jag väntat på. Så rörd har jag aldrig varit, aldrig någonsin. Hela familjen samlad. Malin och jag med våra barn.
Vilken lycka!



Dag 2 på bb

Malin var fortsatt dåligt på morgonen, även om vissa ljusglimtar syntes. Mamma Book var här i vanlig ordning och domderade personalen:

- Har ni tagit de och de proven?
- Varför?
- Varför inte?
- Borde ni inte göra så?
- Jag ska inte lägga mig i, men borde ni inte prova det?
- Nu gör ni så!

Säkerligen en riktigt pain in the ass för personalen men en riktig guldklimp för oss. Personalen hade missat mycket utan hennes hjälp, ett exempel var Malins feber på 39,4 grader. Benzon var också en stor tillgång under förlossningen, som narkossköterska var han bandet mellan mig och Malin då vi befann oss på olika våningsplan. Det visade sig guld värt att ha kontakter på Malmö Allmänna sjukhus.

Mamma Book håller ställningarna utanför rummet.


Mamma uttryckte senare att hon mycket väl förstod om personalen inte gillade henne.

- Jag skiter i om de kallar mig kärring eller bitch och tycker att jag är jobbig. Huvudsaken är att Malin och barnen mår bra på sjukhuset. Jag går över lik för det!
Onekligen en schysst sponsor! Tack mamma. Åter igen.

Allt blir inte som man tänkt sig

Operationen tog hårt på Malin och det största problemet är smärtlindringen. I alla fall om man inte tål morfin. Malin blir väldigt kass, trött och illamående. Och att ligga och hulka, med 39 graders feber med ett nysytt kejsarsnitt är ingen dröm. Detta förde med sig att Malin inte kunde ha tvillingarna förrän under fredagen, dagen efter förlossningen.

Vanligtvis får inte männen stanna kvar här, men tack vara Malins tillstånd fick jag lov att stanna kvar på avdelningen. Dock fick jag aldrig tilldelad någon säng eller plats. Med tanke på att jag sovit cirka två timmar de senaste 24 timmarna så skulle det ju känts skönt. Natten tillbringades i en soffa i dagrummet med tvillingarna vid min sida. Det blev väl några timmars sömn, men jag blev själv förundrad över att jag inte var speciellt trött.

Väldigt speciellt att vara själv med sina purfärska och söta döttrar. Hela natten. Man behövde knappast någon annan underhållning i form av böcker, tv eller internet. Underbart. Något jag verkligen velat unna Malin.

I samma hus men ändå så långt bort

Molly gillade tydligen att åka vagn, för efter 80 meter i vagnen piggnade hon till rejält, andningen kom igång och färgen rann till.

video

Timmarna på neonatalavdelningen tillbringades med tjejerna och mobilen. Tur att det inte kostar att ta kort, för då skulle hela bidraget gällande föräldrapenningen redan varit borta.
Så fantastiskt. Jag har alltid tyckt att många andra pratar för mycket om sina barn. Det finns väl annat som är viktigt? Men jag förstår dem till en stor del. Barnen är allt, allt annat har tappat en massa pinnhål i rangordningen. Jobb, träning, kläder, resor. Just nu vill jag bara tillbringa tid med våra nya polare Ebba och Molly.

Efter ett tag på neonatal blev jag och barnen förflyttade till ett ”väntrum” på förlossningen. Där blev jag serverad en frukost med budgetchampagne (äpplejuice), fick diplom och beröm. Mamma Book dök upp. Hon skulle arbeta som vårdkoordinator på sjukhuset, men tog sina sjuksköterskekläder för att kunna röra sig fritt på både förlossning och bb. Avdelningar som annars har besöksförbud för andra än partnern.

Mysigt, men det viktigaste fattades fortfarande. Malin. Det skulle dröja fem timmar innan vi fick träffa varandra. Hela familjen. Det var skönt.

De skånska bruttorna har anlänt

Vi tog vårt ansvar och försåg Sveriges framsida, Skåne, med två härliga bruttor. Klockan fyra på natten åkte vi in i igen, dock hade jag då fått upp byxorna på en anständig nivå och vår polska läkare tog än en gång tillfället i akt att ”nalla” lite i godispåsen. Nu var det dags för våra tjejer att se dagens ljus. Fram med vagnen, bädda till tjejerna, kalla in läkarteamet och jaga rätt på narkospersonalen.

Det var nu det gällde. Vilken känsla, vilken jäkla känsla. Det var helt omöjligt att det inom två timmar skulle ligga två tjejer i den nu tomma vagnen.

Våra tjejer dessutom. Tanken var så svindlande att den inte gick att ta in riktigt. Full fart genom korridorerna med operationssalen i sikte, byta om till operationskläder, rengöra, bedöva, lägga till rätta, tvätta och sikta in sig. 13 personer, så många var det på plats i operationssalen. Det formligen ”kryllade” av människor där inne. Vem som gjorde vad fick man aldrig riktigt klart för sig.

Sen tog det fart, jag och Malin hann knappt börja prata lite bakom skynket innan det första skriket hördes. Då hade vi knappt hunnit förstå att de faktiskt snittat Malin. Klockan var 06.15 då de plockade ut Ebba, 1 minut senare såg också Molly dagens ljus. När de i förbifarten visade upp barnen kändes det helt galet, galet fantastiskt alltså. Våra barn, äntligen. Tårarna rann i vanlig ordning. Jag har länge funderat på hur det skulle kännas inför våra barn. Jag trodde att det skulle kännas oerhört starkt. Jag var inte ens nära i min bedömning. Det kan låta klyschigt men det är fan i mej helt ofattbart hur starka känslorna är. Dessa små knyten som man inte ens känner, men är ens kött och blod. Man skulle göra och offra vad som helst för dem. Precis vad som helst.
Jag och barnen togs till ett angränsande rum. Ebba var helt ok, frisk och kry. Började andas själv och fick snabbt färg. Däremot strulade det till sig lite för Molly vilket satt sig på andningen, de första 40 minuterna fick hon därför hjälp med att andas.

Situationen var fantastisk men också jobbig. Att vara den enda som vara kapabel att röra på sig visade sig både vara en fördel och en nackdel. Fantastiskt att vara med, men splittringen var värst. Vem skulle jag hålla fokus på? Ebba som andades fint? Molly som hade lite problem med andningen? Eller Malin som låg fem meter därifrån med fyra läkarnävar djupt begravna i sitt innanmäte orolig för barnen och dess mående? Jag gjorde vad jag kunde och Malin fick också chansen att träffa både Ebba och Molly innan vi fick gå skilda väga igen. Jag till neonatal för att Molly behövde mer hjälp och Malin till uppvakningen för att ta igen sig.

Ett oerhört privilegie att få tillbringa den första tiden ensam med sina barn. Men ack så sorgligt. Fy fan vad jag saknade Malin, jag ville ju att vi skulle dela detta ögonblick tillsammans. Som en familj.


Bäst när det gäller…

I onsdags kväll bar det, åter igen, av till förlossningen. Hallonbladsteet verkade ha gjort sitt arbete, täta värkar, ont i ryggen och tryck mot bäckenet. Många symptom att ”något” är på gång. Till vår besvikelse läggar sig värkarna i samma sekund vi stiger innanför sjukhusdörrarna. CTG-et visar knappt något utslag och Malin fejkar sammandragningar genom att trycka sig själv på magen. Hon verkade onekligen trött på sin jobbiga graviditet. Eller oändligt sugen på att träffa Ebba och Molly.

Efter att CTG:et stängts av hände det något väldigt oväntat, värkarna tilltog. Och det ordentligt. Var hallonbladsteet värt sitt pris. Världens härligaste polska läkare tog över, hon letade sig upp i Malin för att känna på livmodertappen med samma beslutsamhet och varsamhet som en femårig pojke som nyss fått en påse med lördagsgodis. Men det verkade vara melodin. Allt gick väldigt smidigt.

Efter ett krasst konstaterande att Malin var öppen och att det inom en ganska snar framtid skulle vara dags för ett snitt, gav vi oss hemåt för att försöka få lite sömn inför torsdagens kontroller och undersökning.

Stålmannen till kille
Vi var hemma vid 12 på natten och tre timmar senare mådda Malin så dåligt att hon inte kunde stå, hon frös och hade väldiga smärtor i rygg, ljumskar och bäcken. Det är ju då Stålmannen till kille ska dyka in och med järnhand och beslutsamhet föra sin kvinna till förlossningen. Denna version visade sig inte stämma.

I samma ögonblick som vi tog beslutet att åka in, pajade min mage, Den skar sig som en bilmotor i en gammal oljetömd Volvo 245. Ordentligt.

In på toan där uppe. Gasen i min mage hade räckt till att köra vår gasbil Malmö-Stockholm T&R. Jag var fast. Och det var ändå inte det värsta. Efter att lyckats ta mig ner på nedanvåningen, var jag än en gång tvungen att besöka ”konungahuset”. Det värsta var att Malin också behövde det. Varav jag säger:

- Du får gå upp där uppe!

Vad tänkte jag där? En höggravid tvillingmamma, med värkar, frossa och smärtor. Dessutom den kvinna jag älskar över allt annat. Hon vill jag skicka upp en trappa? Herregud. Det hela slutade, pinsamt nog, med att jag fick springa upp på övervåningen med byxorna vid anklarna. Kanske inte den synen den gravida kvinnan vill ha av sin stolta och starka riddare?

Som sagt…bäst när det gäller.

onsdag 6 maj 2009

Om det är glass ute som gäller så är det glass ute som gäller!

Vi åkte ner "på stan" och skulle ta en mjukglass. Inte den där iskalla varianten utan den som smälter likt fisljummen grädde i munnen. Riktigt ljuvligt. Riktigt lika ljuvligt var inte vädret, men Malin hon ville sitta ute. Jag tog min glasstrut och gick in och satte mig i den varma bilen, lyssnade på skön musik och bara njöt.

Men Malin envisades med att sitta ute och äta sin glass, trots att vinden ven om öronen och kylan kröp innanför kläderna på en.

Med jämna mellanrum vevade jag ner rutan och sa, lagom högt så att alla andra i närheten hörde det.

- Det var riktigt mysigt att åka ner och äta glass med dig älskling!

Sånt tycker jag är kul. Sen vevade jag upp rutan igen och fortsatte njuta av både värmen och mjukglassen.


Kan man inte fejka det där jävla urinet!

Som sagt, frustration och väntan tar sig konstiga men förståeliga uttryck ibland. Vi har ju länge misstänkt att Malin har eller är på väg att få havandeskapsförgiftning. Hon har alla symptomen, men inte det viktigaste tecknet. Protein/äggvita i urinet. Det skulle innebära en igångsättning, med barnens och mammans bästa för ögonen.

- Kan vi inte fejka det där djävla urinet?
- Det borde gå, ta från någon vi känner som har havandeskapsförgiftning också ha fem rör i väskan. Alltid redo. Så att vi kan komma igång.

Det "tricket" visade sig svårt så nu halsas det Hallonbladste för fulla muggar. Det ska tydligen vara igångsättande. Om inte det fungerar så får hon väl klippa gräsmattan en gång till.

Learning by doing!

Jag köpte en kamera till Malin här om dagen, var tänkt som en present som något slags "lamt" tack för att hon burit våra barn i magen i snart nio månader. Ett arbete väl värt att både premieras och grattifieras, tråkigt nog räcker inte mina ekonomiska medel till en extra månadslön eller något annat i paritet med den summan. Valet föll på en kamera. Närmare bestämt en Canon Ixus.


Men jag bestämde mig ganska snabbt att det är bättre att ge henne den innan förlossningen ägt rum. Då blir hon glad och har något att fokusera på i väntan på barnen. Och hon blev glad, mycket glad. Började genast "pilla" och ha sig.

- Vad är den knappen till?
- Hur gör man det?
- Vad betyder den gubben?
- Hur får jag bort blixten?

Frågorna haglade som leken 1000 frågor. Jag gav henne förslaget att sätta sig med den oerhört lättfattliga (Halleluja!) instruktionsboken och testa funktion för funktion.

- Nej, jag tycker sånt är tråkigt.
- Jag lär genom att göra och prova. Learning by doing heter det Johan.

Learning by doing för Malin innebär att Malin frågar mig, jag tittar i instruktionsboken och förklarar och Malin gör. Det är nog inte riktigt så upphovsmännen till begreppet tänkt sig att det skulle vara, men det funkar. Malin lär sig genom att göra. Och jag lär mig genom att läsa.
Learning by doing!

Goda grannar!

Grannskapet i Oskarsfrid får än så länge godkänt. Inga i den absoluta närheten som har hängt upp något förfärligt vindspel.

Tur det. För då hade grannarna alternativt vindspelet blivit ett fall för "Spårlöst".

Tappa några kilon - ajabaja!

För några dagar sedan bestämde jag mig för att jag skulle ut och springa en runda. Det var skönt efteråt som man brukar säga om allt som är jobbigt. Men de 200 första meterna var outhärdliga, ryggen höll på att knäckas, organen emigrera och lungorna kapitulera.

Det skulle ju vara så skönt att tappa några kilo och få lite flås resonerade jag.

Efter rundan hade Malin järnkoll på mig.

- Ska du bli nyttig nu? Ska du inte äta choklad?
- Nej, jag tänkte ta det lite lugnt.

Det gick några timmar sen kom malin med ett Kit-Kat i högsta hugg.

- Nu äter du detta. Och jag kommer att titta så att du gör det!

Alltså ingen bantning för min del. Vilket känns ganska rättvist, bättre vi tar tag i det tillsammans när barnen väl behagat titta ut.

Men hon är bestämd Malin, det ska bli intressant att se vilka roller vi får som föräldrar. Jag har en väldigt god självinsikt. Och den säger mig att jag är väldigt lätt att påverka, att vira runt lillfingret så att säga.

Speciellt om man är min dotter, är söt och heter Molly eller Ebba.

Definitivt sockerbetor!

Vi brukar "rulla" en promenad i omgivningarna varje dag, ibland korta sträckor men ibland också längre. Omgivningarna är vackra och rogivande och det är skönt för Malin att komma ut och "röra" sig lite.

Vi passerar förbi stora fält och om fältet nedan sa Malin för två veckor sedan (det var då korta gröna växter med blad):

- Johan, vad tror du det är som växer här?
- Jag, det är ju inte min paradgren med växtlighet på fält direkt. Men jag gissar på potatis.
- Det tror inte jag, det är definitivt sockerbetor!


Om jag var Malin skulle jag fortfarande inte vara lika säker!

Nu får brudarna kommaaaaaaaa!

Nu är det väl ändå dags!

Malin är sprickfärdig, det ser ut som att någon blåst upp henne, samtliga kroppsdelar, hon har värk över allt, vi är inne på förlossningen eller hos barnmorskan var och varannan dag, vi slits mellan hopp, längtan, oro, förväntningar, slit och släp.

Nu tycker jag att det är dags. I morgon bitti är ni så vänliga att titta ut. Ebba och Molly.

Vädret ska tydligen bli bättre imorgon säger de, om det nu är det som är orsaken.

Vi ses imorgon!

söndag 3 maj 2009

Effektivisera processer

Lika överbetalda affärsutvecklare som pratar om "leana" företag där det inte finns en minut över för personal att ha tankarna på annat håll än det egna företaget och sina arbetsuppgifter försöker vi nu påskynda vissa processer i vår vardag. Eller i alla fall hjälpa dem på traven.

Dagarna försöker vi fylla med några väl valda aktiviteter för Malins del, aktivitetsförbudet är därmed brutet. Detta för att hjälpa Ebba och Molly lite på traven!

Så vi tog en runda ner till golfbanan. På uppvärmningen "coachade" hon mig i mina svingar. Hon använde begrepp jag aldrig hört innan.

- Nu hookade du!
- Nu toppade du?
- Nu slizade du!

"Slizade" har jag ju hört på pizzerior förr, men begreppsapparaten är förmodligen inte liktydig med varandra. Jag är ingen fulländad golfspelare, långt ifrån. Men jag kan slå långt, riktigt långt. Tyvärr envisas bollarna med att inte vilja gå rakt.

Men Malins bollar däremot...


video

fredag 1 maj 2009

Ibland får man ge igen!

video

Men sen fick jag ändå rensa häcken.

Ungkarl i kvinnlig skepnad

Att titta in i mamma Books kylskåp är en bedrövlig syn. Om du inte visste att det bodde en kvinna i 60-års åldern i lägenheten skulle du garanterat tippat på en ungkarl i 23-års åldern. I kylskåpet finns det smör. Ibland. Lite vin och mineralvatten. Några ägg. Ja, det var nog typ allt.

Som ni förstår är matlagning inte mammas paradgren. Malin frågade henne nyligen hur ofta hon åt lagad mat.

- Jodå, det händer någon gång i veckan.
- Jaså du, vad äter du då?
- Ja, ibland steker jag något ägg och ibland steker jag wokgrönsaker.

Ägg och wokgrönsaker? Hon är härlig mamma Book. Kostcirkeln är inte riktigt hennes grej. Hon skulle förmodligen överleva på Digestivekex och mineralvatten för resten av livet.

Som sagt, matlagning är inte paradgrenen. Min och lillasyster Linas uppväxt präglades av:
  • Saft, röd eller gul
  • Kanelbullar (ljuvliga)
  • Spagetti och köttfärs (inte köttfärssås)
  • Fiskpinnar, potatis och lingon
  • Ugnspannkaka
  • Kyckling och ris. (lingon till kycklingen, ketchup till riset)
  • Platta köttbullar
  • Chili con carne
  • Falukorv i ugn

Ja, det var nog allt. Torftigt må tyckas, men vad vi älskade det. Vi hade alltid fritt val, men i vår värld fanns ju bara dessa maträtter. Men att själv få välja middag varje dag, det är få barn förunnat. Dessa maträtter är fortfarande mina självklara favoriter men präglar så klart min egen matlagning, eller rättare sagt brist på matlagning.

Det ska onekligen bli intressant att följa Ebbas och Mollys kulinariska resa på Gåvobrevsgatan 15.

Dags att gå upp!

Klockan är 07.30, röd dag. Helledigt från jobbet, solen strilar in genom persiennerna. Ännu en dag med fantastiskt väder i sikte. Ögonlocken är blytunga, så ljuvligt skönt att bara ligga i sängen. Att vara i riket mellan vaken och drömmandes.

Men plötsligt, sömnen störs. Små knuffar på min arm. Jag ignorerar. De tunga ögonlocken vill inte hissas upp ännu. Ingen verkan. Knuffarna eskalerar, ökar i styrka. Hårdare och hårdare.

Slutligen får jag upp ögonlocken, stirrar rakt in i ett par klarvakna ögon.

- Nu får det vara nog. Nu får du inte sova längre!
- Men...men vi är ju lediga idag?
- Det är lika bra du vänjer dig, snart är vi föräldrar.
- Men varför ha det jobbigt innan, jag behöver ju ingen avvänjningsperiod.
- Det spelar ingen roll. Gå nu upp och sätt dig här!

Malin pekar på sin högra sida av sängen.

- Du ska massera min högra hand innan du går upp och gör frukost.

Efter det går jag ner, lite piggare, kroppen och knoppen börjar vakna till liv, vädret är underbart, gör scones, plockar fram pålägg, dukar, brygger kaffe. Malin ligger uppe i sängen och skickar sms. När scones är klara kallar jag ner Malin, vi äter, njuter. Efter det lämnar Malin bordet, jag plockar undan, sköljer av, sätter in i diskmaskinen.

Det känns som om mitt föräldraliv redan börjat. Onekligen.

tisdag 28 april 2009

Å tiden den går...

Timmarna tickar, skägget växer, magen likaså, kylskåpet töms, dagarna går, nätterna går samma öde till mötes. Men barnen, de vill inte titta ut ännu. De lyser med sin frånvaro. Men som vi längtar, nyfiken och förväntansfull är bara förnamnet.

Ebba och Molly? Är det i natt det händer? Torsdag? Fredag? Jag har tippat den 17 maj, så om ni ändå ska stanna i magen ett tag till så vänta tills just den 17e. För pappas skull. Han gillar att vinna vad.

Eller så kommer ni pronto, det skulle göra mamma glad. Och mig såklart!

Hemglassbilen var här, jipppie!

Äntligen kom Malins Hemglassbil. Hon till och med kollade upp dess rutt på internet och beklagade sig att vår gata inte var med på deras ordinarie rutt. Men slumrandes framför tv:n, hördes plötsligt den välkända melodin ljuda ute på gatan. Likt en fågels lockrop lockade den ut oss på gatan med sockerbehovet och plånboken i högsta hugg. 250 kronor fattigare, men massor av glass rikare.

Vi var de enda på hela gatan som handlade, och vi är i stort sett de enda utan barn. Lustigt. Undrar hur det kommer att se ut när vi väl får barn?!?

Sen fick fiskediktatorn gå tillbaka för egen maskin

video

Fiskafänge i Lomma

Jag fiskade väldigt mycket när jag var något yngre. Jag har alla prylar man ska ha, flugspö, rullar, spinnspö, wobblers, jiggar, flöten, flytlinor, sjunklinor, spinnare, skeddrag, sillahäcklor, båt, motor, spöhållare, fiskeväst, polariserade glasögon, tafssträckare, flytolja, flugstäd, fjädrar, vadarstövlar, metspö, trekrokar, enkelkrokar. Och det är ett lager som hela tiden byggs på med nya saker.

Dilemmat är att de aldrig används. Men igår gjorde vi slag i saken och gick ner till naturreservatet i närheten där vi bor. Vädret var underbart, solstrålarna värmde som en sprillans ny fleecejacka och pollen kittlade i näsan. Precis som våren ska vara.



Jag tog Malin, två fiskspö, rullstol och kylväska och rullade ner vid vattnet. Malin intog snabbt sin plats, både fysiskt och mentalt. Rullstolen i bästa solläge, lite i vägen för mina tjusiga underhandskast. Sen tog Slättängsdammen-diktatorn över. Viftade med armarna, pekade med hela handen, domderade och gav order.


- Kasta ditåt!
- Nej, det var fel. 1 meter längre till vänster.
- Okej kast, kasta längre nästa gång.
- Snabbt upp med draget, kasta ditåt. Där var bubblor!
- Tror du inte jag ser skillnad på vanliga bubblor och fisk. Det är bara Michel som inte har koll!
- Bra kast Johan. Precis dit jag sa. Duktigt.

Det var väldigt mysigt. Det blev ingen fisk, vilket var skönt. Kände inte för att hålla på och pilla med krokade fiskar, tång och annat. Men till dammarna lär jag återvända.

Framför allt kommer det vara galet kul för tjejerna att hänga där med oss när de blir några år. Malin pratade mycket om grodyngel som de lagt i någon kompis föräldrars dam med mindre lyckat resultat, så det får väl bli hennes grej med tjejerna.

Ett skepp kommer lastat!

IKEA, denna affär från helvetet. Man går in för att få tag på några skruvar och två timmar senare går man därifrån tusentals kronor fattigare och en massa saker man egentligen inte behöver rikare. Och irriterad.

Men med Malin i rullstol blir rundan både roligare och lättare. För mig.

Knarka information och Coca Cola

Jag är beroende av väldigt saker, men de saker jag måste ha hyser jag däremot ett galet starkt begär till. De två tingen är information och den härliga drycken Coca Cola. Lite kärlek och bekräftelse sitter ju heller inte helt fel. Cola dricker jag gärna till frukost och läser gör jag mest hela tiden, överallt. Allt ifrån böcker och beskrivningar till annonsbilagor från Lidl.

Det grundar sig mycket i att jag vill veta saker, speciellt saker som jag är på väg in i. Det mest aktuella ämnet just nu är ju föräldraskapet och där har mitt informationsknarkande redan medfört att jag kunnat slå en del barnmorskor och läkare "på fingrarna" när det gäller graviditeter, risker, förlopp, symptom med mera. Det känns alltid lika härligt!

När det gäller själva föräldraskapet, själva kärnan i det hela, är det värre. Böckerna nedan är genomlästa från pärm till pärm, samt hundratals sidor på internet. Processen är allt som oftast sådan att Malin frågar och jag tar reda på fakta.

Vad har då bokläsandet och allt surfande gett mig i kunskap?
  1. Alla barn är olika
  2. 5-minutersmetoden är både bra och dålig
  3. Teori är sällan synonymt med verklighet
  4. Det finns galet mycket olika teorier, samtliga talar emot varandra

Välinvesterad tid och pengar? Nja, kanske inte helt och hållet. Men kul var det. Och det där med barn, det är nog bara att ta som det kommer. Kärlek, engagemang och tålamod ser onekligen ut att vara viktiga ingredienser.

fredag 24 april 2009

Malin verkar föredra knarkare före golfare


Idag, efter en ljuvlig hemmagjord pizza a´la Book vaknade den slumrande golfaren i mig på vår uteplats. Putsade upp järntrean och fick, för en gångs skull, till en riktigt skön träff. Från vår tomt seglade golfbollen perfekt över det gröna skynket som skiljer vår tomt från den intilliggande byggarbetsplatsen. Det kändes riktigt bra.
Riktigt lika bra verkade det inte kännas för Malin. Hon blev som ett åskmoln, blixtsnabbt. Men att odla Cannabis på tomten skulle tydligen vara helt ok om jag gjorde.

torsdag 23 april 2009

Besökens baksida!

Täta kontroller i all ära, men det har onekligen en baksida. Vaginala ultraljud och att var och varannan läkare ska "känna", det känns som om halva sjukhuset varit i Malin i detta nu. Jobbigt för Malin, konstigt för mig. Speciellt att stå bredvid och titta på.

För min del var det Dr Kåre Halldén som var tvungen att "känna" för något år sedan. En mindre trevlig upplevelse. Det var nog någon läkare under lumpartiden också som skulle kontrollera min påhittade "magsjuka". Men jag slapp lumpen någon vecka. Så det var det värt. Dock är det minnet förträngt. Tack.

Men Dr Kåre, han glömmer jag inte i första taget.

Dr Kåre. You can run, but...

När knoppar brister

Malins mage ser, minst sagt, sprickfärdig ut. Likt en knopp som bara vill brista ut, få möta vårens första varma solstrålar i all sin prakt.

Å jag. Jag ser ut som en luffare i mitt "slutspelsskägg". Typ som en hockeyspelare, de ser alltid halvsmutsiga ut. Men tjej har man, jobbar hemifrån gör man och besöker aldrig stan. Så jag har svårt att avgöra hur viktigt det är.
Borde kanske börja röka också. Känns härligt avslappnat, stå i bar överkropp i solen, olja in utemöblerna, kepan på sned, en Staropramen i vänstran och en Marlboro i mungipan. Det känns onekligen som semester. Varje dag.
Mamma Book hade en kvinnlig patient på sjukhuset som började röka vid 86-års ålder. Och jag är bara 33, eller 34.

Tuffa krav på livsmedelsbutikernas utbud!

Numera ställer Malin tuffa krav på livsmedelshandlarna.

tisdag 21 april 2009

Måste logga ut!

Nu måste jag tydligen logga ut. Ska fila, smörja in och massera en viss gravid tjejs fötter.

I väntans tider...*suck*

I morse var det dags igen, efter en natt fylld av värkar och smärta i de södra delarna bar det av till sjukhuset. Igen. Och igen fick vi åka hem tomhänta.

Det börjar luta åt en fars. Nu ställer vi in oss på den 20 maj, det är väldigt krävande att åka in och ut på sjukan hela tiden. Oro. förväntan. Längtan. Rädsla.

Bara för det så går väl Malins vatten ikväll...

söndag 19 april 2009

Paparazziz...nonono!

Ibland beter sig Malin lite som Posh, vägrar låta sig fångas av kamerans slutare.




En rottweilers försvarstal?

Hittade denna bok i väntrummet på sjukhuset, där vi tillbringar en hel del tid. Det känns som om författaren Åsa inte kommer att inta en helt opartisk position i denna bok.

Men frågan jag ställer mig;

- vad har Rottweilern gjort för fel?

Överste Hathi trampar parkett


Malin är ute och blåser!

Vi har fixat en rullstol till Malin. En chans för både henne och mig att komma ut och röra på oss lite. Det bär av till köpcentrum, parker (titta på fåglar) och promenader i närliggande områden. Malin är dock fruktansvärt selektiv vad det gäller områden att färdas i med rullstolen, ju mindre folk desto bättre. Vilket jag ju får acceptera, men ju mer folk desto mer kan jag busa med Malin. Vilket ju hade varit kul.

Här är Malin ute och blåser på en parkering i Lund.

OBS! Rörliga bilder.

video

Vadet förlorat...yes!

Ja, då är fredagen förbi och vi har nu gått 33 graviditetsveckor. Det känns kanon för barnens skull. För Malin är det dock väldigt jobbigt, de graviditetsbesvär, som konstigt nog försvann i samband med förra veckans händelser, foglossningen försvann och värken och svullnaden i händerna likaså är nu tillbaka.

Efter kontroll i fredags visar det sig att det som innan var öppet nu, likt en gylf, åter stängt sig. I samband med det är också graviditetsproblemen åter.

Så nu är det en stor ovisshet, när kommer Ebba och Molly? Det är den stora frågan? Gäller fortfarande den förra läkarens tvåveckorsfrist?

Vi väntar med spänning. Tankarna är sällan någon annan stans än hos Malins hyresgäster.

torsdag 16 april 2009

Tick tack, tick tack...


Väntan fortsätter. Det verkar som om att jag ska förlora mitt vad om tvillingarnas födelsedatum.
Det känns ruggigt bra!

I gott sällskap

När jag kom upp på Prenatal i måndags möttes jag redan av två besökare, Mamma Book och Benzon. Man kan ju säga att Malin var i gott förvar.


Benzon är förmodligen UMAS mest kände narkossköterska, söver allt från psykfall till gamla plastikopererade tanter med vänsterhanden. Lita inte ett ord på vad han säger. Han kommer förmodligen ha befälet när Ebba och molly ska komma till världen. Det känns tryggt.



Mamma Book. Jobbat på UMAS sen slutet av 1800-talet. Slår alla läkare på fingrarna när det gäller kompetens och lojalitet. Är du medelålders man som vill ha en humoristisk och fantastisk kvinna med stort hjärta och schyssta lökar som gillar att cykla, dricka kaffe och vin, slösa bort sina pengar, äta Digestive och stekta ägg, kallbada och resa så hör av er till mig på bookjohan@hotmail.com så styr vi upp en dejt.

Å vi väntar. Och väntar.

Fast Malin ligger och sover. Och snarkar. Men det är enbart bedårande, 3/4 av familjen i en person, klart det får snarkas lite då.

Gåvobrevsgatan 15 - det blir kanon!

Nummer 15, här ska Ebba och Molly få det riktigt grymt bra!

Men i området bor redan två småkillar på cirka 8 månader som man nog får hålla ett extra öga på i framtiden. Adrian heter båda så de blir ju lätta att hålla reda på. Inget flirtande med twinsen här inte. Då kommer Pappa Book.

Spännande natt och morgon!

Morgonen ägnades också åt att räkna tid mellan värkarna. Både jag och Malin var totalt övertygade om att vi skulle få åka in. Det innebar en väldans stress att få iväg en massa jobbgrejer innan det var dags.

Malin vill sova ngn timme till och jag ville ta tillfället i akt att få iväg en del saker, det blev inbjudningar till 6 olika workshops, lite skön delegering och en ledare kring hållbar utveckling. Raskt marscherat när det väl är tidspress...

Men sen la sig värkarna än en gång. Så nu väntar vi igen. Väntar och väntar.

Nu får vi se vad dagen har i sitt sköte. Var ute och körde bil en sväng och då slog mig tanken kring premiärturen med kidzen när vi väl ska hem från BB. När tvillingarna sitter i varsin bilbarnstol säkert placerade i Volvon. Och med en glädjerusig pappa bakom ratten och en tjej utan gravidkort i baksätet.

Att åka in på sjukhuset som ett par och åka hem som en familj på fyra.

Vilken känsla!

Nu håller vi tummarna att allt går bra!

onsdag 15 april 2009

1 värk, 2 värkar, 3 värkar osv...

Sitter i soffan och "klockar" Malins värkar.

Tid mellan värkarna:

03.45
04.24
03.57
04.45
02.35

Ringa? Ringa inte? Åka in? Åka inte?

Vi får se vad denna kväll/natt kommer att erbjuda...jag har iaf fixat så att kameran är rensad och laddad. Själv är man bara laddad. Knappast rensad.

Tungviktarna Ebba & Molly

Ebba: 2250 gr
Molly: 2175 gr

De växer lyckligtvis så det knakar. Om de skulle ha samma tillväxtkurva som hitintills skulle de väga 4,7 kilo stycket i vecka 40.

Skulle ju onekligen bli en tuff match för Malin! Men just nu känns det enormt skönt att de faktiskt krupit över tvåkilos-strecket. Det bådar gott för livet utanför mammas mage.

De hade rätt storlek, med klämring


Nästa investering klar

Igår klippte jag min första egna gräsmatta. Det kändes fräckt, men insåg ganska snart att min nästa investering är glasklar.

En grässamlare att fästa på gräsklipparen.

Jag förstår inte att det inte redan finns på? Vilken människa vill först klippa, sen räfsa. Om jag värderar min tid till cirka 1000 kronor i timmen så tjänar jag in gräsklipparen på mindre än en timmes arbete. Snacka om snabb payback.

Men så fort Ebba och Molly kan gå så blir det ju i och för sig de som får klippa gräsmattan. Så jag ska kanske vänta med investeringen?!?

Men Malin säger i och för sig att det är bra motion för mig och syftar då på mina fina 104 kilo. Ett argument jag ställer mig oförstående till. Förnekelse kallas det tydligen, läste om det i psykologolexikonet.

Sjukt skönt/jobbigt att vara sjukskriven?

Ja, det verkar riktigt riktigt jobbigt att vara gravid och sjukskriven. En för jävlig tillvaro helt enkelt.

Jobbig graviditet

Malin har haft en galet jobbig graviditet, kraftig foglossning från den dagen stickan visade blått, svårt att sova, svullen och ont i händerna. Om jag vill ha fler barn i framtiden så gäller nog följande alternativ:

1. Adoptera
2. Fosterbarn
3. Pistolhot
4. Ny tjej

Inget av de alternativen känns speciellt lockande och två barn kommer säkert visa sig vara fullt tillräckligt.

Men tvillingkillarna Jack och Elton kanske kommer en dag. Men nu är det fokus på Ebba och Molly!

I väntans tider

Förväntan, spänning, oro och ovisshet.

Jäklar vad denna väntan påverkar mig, att fokusera på arbetet är stört omöjligt, att fixa hemmet lika svårt. Det jag känner att jag är riktigt grym på just nu är att sova. Jag kan somna var som helst på cirka 45 sekunder. Och det vill jag göra hela tiden.

På ett sätt vill jag självklart att Malin ska gå tiden ut, men det har jag ju fått inse kommer bli en omöjlighet. Nu önskar jag bara att allt ska gå så in i helvete bra. Friska barn och frisk tjej!

Mitt tips ang barn innan fredag kvarstår.

tisdag 14 april 2009

2 timmar till två veckor - max

Idag fick jag ju hämta hem Malin. Hon kan lika bra vila hemma som på sjukhuset. Det var både skönt och lite läskigt. Skönt att få hem henne, men läskigt att inte få de täta kontrollerna som man får på Prenatalavdelningen.

Vid den sista undersökningen innan vi skulle åka hem sa läkaren:

- antingen är ni tillbaka här om två timmar annars max två veckor. Längre än så kommer det inte att dröja innan era barn kommer.

Så nu kan man verkligen säga att det börjar brännas! Spännande!