söndag 10 maj 2009
Borta bra men hemma bäst
Det ska onekligen bli kul. Och lite skrämmande att åka hem. Med våra två underbara flickor.
Intensiva dagar på BB
lördag 9 maj 2009
Lilla snigel akta dig, annars...
Jag har lyckats "tima" in och hamnat bakom henne när jag ska ta mackor till Malin sammanlagt fyra gånger.
Hon tar galet lång tid på sig, beter sig som på en lyxbuffé, med henne som enda kund. Varje macka ska ha samtliga pålägg, hon provsmakar, luktar, känner. Brer omsorgsfullt varje macka som om det vore den sista måltiden.
Imorgon ska jag sno hennes mackor precis när hon är klar.
Malin är tillbaka!
Malin har piggnat till avsevärt. Uppe och går. Kan själv ta sig ur sängen, torka sig, äter och dricker.
Det tydligaste tecknet på tillfrisknandet var nog när jag komponerat kläderna till Ebba och Molly lite tokigt. Rent färgmässigt. Jag mixade brunt, blått, rosa och rött hejvilt.
- Hej tjejerna, mamma skulle inte bli glad om hon såg vilka kläder jag fått på er.
- Va, jag får se?
- Det är väl inte så tokigt?
- Du, de kläderna har de INTE på sig om vi får besök.
Som sagt. Malin är tillbaka på allvar. Och det gläder mig.
fredag 8 maj 2009
Upp igen!
Jag är så jäkla stolt, inte bara för våra tjejer, utan också för Malin. Hennes envishet kommer oerhört mycket till nytta i såna här situationer. Fan vad hon har kämpat, först en tuff tvillinggraviditet och sedan komplikationer efter förlossningen. Jag är oerhört lyckligt att hon vill vara med mig, ha barn med mig, leva med mig. Detta är något jag tänker på väldigt ofta. Och varje gång fylls jag av lycka och glädje!
Ner igen!
Nu hoppas jag att vi får rätt på illamåendet och smärtan så att vi kan börja njuta av vår nya familj. Nu gör jag det jag kan, för tillfället, håller tummarna så hårt jag bara kan för Malin och att hon snart är frisk och kry igen
Nu ska jag försöka ordna ett eget rum till oss. I vårt rum bor också ett indiskt par med en väldigt skrikig unge, hela natten. Och det är ok. Man får skrika, men det går kanske inte så bra ihop med Malins mående. De vill ha stängd balkongdörr och vi öppen, den står ju mest öppen men ändå. Och sen pratar de i telefon så högt att man kan tro att de inte skulle behöva den egentligen.
Men nu kom sjuksköterskan in och flyttar på paret så nu får vi rummet för oss själva…HELT UNDERBART!
Upp och ner för Malin
Dag 2 på bb
- Har ni tagit de och de proven?
- Varför?
- Varför inte?
- Borde ni inte göra så?
- Jag ska inte lägga mig i, men borde ni inte prova det?
- Nu gör ni så!
- Jag skiter i om de kallar mig kärring eller bitch och tycker att jag är jobbig. Huvudsaken är att Malin och barnen mår bra på sjukhuset. Jag går över lik för det!
Allt blir inte som man tänkt sig
Vanligtvis får inte männen stanna kvar här, men tack vara Malins tillstånd fick jag lov att stanna kvar på avdelningen. Dock fick jag aldrig tilldelad någon säng eller plats. Med tanke på att jag sovit cirka två timmar de senaste 24 timmarna så skulle det ju känts skönt. Natten tillbringades i en soffa i dagrummet med tvillingarna vid min sida. Det blev väl några timmars sömn, men jag blev själv förundrad över att jag inte var speciellt trött.
Väldigt speciellt att vara själv med sina purfärska och söta döttrar. Hela natten. Man behövde knappast någon annan underhållning i form av böcker, tv eller internet. Underbart. Något jag verkligen velat unna Malin.
I samma hus men ändå så långt bort
Timmarna på neonatalavdelningen tillbringades med tjejerna och mobilen. Tur att det inte kostar att ta kort, för då skulle hela bidraget gällande föräldrapenningen redan varit borta.
Så fantastiskt. Jag har alltid tyckt att många andra pratar för mycket om sina barn. Det finns väl annat som är viktigt? Men jag förstår dem till en stor del. Barnen är allt, allt annat har tappat en massa pinnhål i rangordningen. Jobb, träning, kläder, resor. Just nu vill jag bara tillbringa tid med våra nya polare Ebba och Molly.
Efter ett tag på neonatal blev jag och barnen förflyttade till ett ”väntrum” på förlossningen. Där blev jag serverad en frukost med budgetchampagne (äpplejuice), fick diplom och beröm. Mamma Book dök upp. Hon skulle arbeta som vårdkoordinator på sjukhuset, men tog sina sjuksköterskekläder för att kunna röra sig fritt på både förlossning och bb. Avdelningar som annars har besöksförbud för andra än partnern.
Mysigt, men det viktigaste fattades fortfarande. Malin. Det skulle dröja fem timmar innan vi fick träffa varandra. Hela familjen. Det var skönt.
De skånska bruttorna har anlänt
Det var nu det gällde. Vilken känsla, vilken jäkla känsla. Det var helt omöjligt att det inom två timmar skulle ligga två tjejer i den nu tomma vagnen.
Våra tjejer dessutom. Tanken var så svindlande att den inte gick att ta in riktigt. Full fart genom korridorerna med operationssalen i sikte, byta om till operationskläder, rengöra, bedöva, lägga till rätta, tvätta och sikta in sig. 13 personer, så många var det på plats i operationssalen. Det formligen ”kryllade” av människor där inne. Vem som gjorde vad fick man aldrig riktigt klart för sig.
Sen tog det fart, jag och Malin hann knappt börja prata lite bakom skynket innan det första skriket hördes. Då hade vi knappt hunnit förstå att de faktiskt snittat Malin. Klockan var 06.15 då de plockade ut Ebba, 1 minut senare såg också Molly dagens ljus. När de i förbifarten visade upp barnen kändes det helt galet, galet fantastiskt alltså. Våra barn, äntligen. Tårarna rann i vanlig ordning. Jag har länge funderat på hur det skulle kännas inför våra barn. Jag trodde att det skulle kännas oerhört starkt. Jag var inte ens nära i min bedömning. Det kan låta klyschigt men det är fan i mej helt ofattbart hur starka känslorna är. Dessa små knyten som man inte ens känner, men är ens kött och blod. Man skulle göra och offra vad som helst för dem. Precis vad som helst.
Jag och barnen togs till ett angränsande rum. Ebba var helt ok, frisk och kry. Började andas själv och fick snabbt färg. Däremot strulade det till sig lite för Molly vilket satt sig på andningen, de första 40 minuterna fick hon därför hjälp med att andas.
Situationen var fantastisk men också jobbig. Att vara den enda som vara kapabel att röra på sig visade sig både vara en fördel och en nackdel. Fantastiskt att vara med, men splittringen var värst. Vem skulle jag hålla fokus på? Ebba som andades fint? Molly som hade lite problem med andningen? Eller Malin som låg fem meter därifrån med fyra läkarnävar djupt begravna i sitt innanmäte orolig för barnen och dess mående? Jag gjorde vad jag kunde och Malin fick också chansen att träffa både Ebba och Molly innan vi fick gå skilda väga igen. Jag till neonatal för att Molly behövde mer hjälp och Malin till uppvakningen för att ta igen sig.
Ett oerhört privilegie att få tillbringa den första tiden ensam med sina barn. Men ack så sorgligt. Fy fan vad jag saknade Malin, jag ville ju att vi skulle dela detta ögonblick tillsammans. Som en familj.
Bäst när det gäller…
Efter att CTG:et stängts av hände det något väldigt oväntat, värkarna tilltog. Och det ordentligt. Var hallonbladsteet värt sitt pris. Världens härligaste polska läkare tog över, hon letade sig upp i Malin för att känna på livmodertappen med samma beslutsamhet och varsamhet som en femårig pojke som nyss fått en påse med lördagsgodis. Men det verkade vara melodin. Allt gick väldigt smidigt.
Efter ett krasst konstaterande att Malin var öppen och att det inom en ganska snar framtid skulle vara dags för ett snitt, gav vi oss hemåt för att försöka få lite sömn inför torsdagens kontroller och undersökning.
Stålmannen till kille
Vi var hemma vid 12 på natten och tre timmar senare mådda Malin så dåligt att hon inte kunde stå, hon frös och hade väldiga smärtor i rygg, ljumskar och bäcken. Det är ju då Stålmannen till kille ska dyka in och med järnhand och beslutsamhet föra sin kvinna till förlossningen. Denna version visade sig inte stämma.
I samma ögonblick som vi tog beslutet att åka in, pajade min mage, Den skar sig som en bilmotor i en gammal oljetömd Volvo 245. Ordentligt.
In på toan där uppe. Gasen i min mage hade räckt till att köra vår gasbil Malmö-Stockholm T&R. Jag var fast. Och det var ändå inte det värsta. Efter att lyckats ta mig ner på nedanvåningen, var jag än en gång tvungen att besöka ”konungahuset”. Det värsta var att Malin också behövde det. Varav jag säger:
- Du får gå upp där uppe!
Vad tänkte jag där? En höggravid tvillingmamma, med värkar, frossa och smärtor. Dessutom den kvinna jag älskar över allt annat. Hon vill jag skicka upp en trappa? Herregud. Det hela slutade, pinsamt nog, med att jag fick springa upp på övervåningen med byxorna vid anklarna. Kanske inte den synen den gravida kvinnan vill ha av sin stolta och starka riddare?
Som sagt…bäst när det gäller.
onsdag 6 maj 2009
Om det är glass ute som gäller så är det glass ute som gäller!
Kan man inte fejka det där jävla urinet!
- Kan vi inte fejka det där djävla urinet?
- Det borde gå, ta från någon vi känner som har havandeskapsförgiftning också ha fem rör i väskan. Alltid redo. Så att vi kan komma igång.
Det "tricket" visade sig svårt så nu halsas det Hallonbladste för fulla muggar. Det ska tydligen vara igångsättande. Om inte det fungerar så får hon väl klippa gräsmattan en gång till.
Learning by doing!
- Hur gör man det?
Goda grannar!
Tur det. För då hade grannarna alternativt vindspelet blivit ett fall för "Spårlöst".
Tappa några kilon - ajabaja!
Det skulle ju vara så skönt att tappa några kilo och få lite flås resonerade jag.
Efter rundan hade Malin järnkoll på mig.
- Ska du bli nyttig nu? Ska du inte äta choklad?
- Nej, jag tänkte ta det lite lugnt.
Det gick några timmar sen kom malin med ett Kit-Kat i högsta hugg.
- Nu äter du detta. Och jag kommer att titta så att du gör det!
Alltså ingen bantning för min del. Vilket känns ganska rättvist, bättre vi tar tag i det tillsammans när barnen väl behagat titta ut.
Men hon är bestämd Malin, det ska bli intressant att se vilka roller vi får som föräldrar. Jag har en väldigt god självinsikt. Och den säger mig att jag är väldigt lätt att påverka, att vira runt lillfingret så att säga.
Speciellt om man är min dotter, är söt och heter Molly eller Ebba.
Definitivt sockerbetor!
Nu får brudarna kommaaaaaaaa!
Malin är sprickfärdig, det ser ut som att någon blåst upp henne, samtliga kroppsdelar, hon har värk över allt, vi är inne på förlossningen eller hos barnmorskan var och varannan dag, vi slits mellan hopp, längtan, oro, förväntningar, slit och släp.
Nu tycker jag att det är dags. I morgon bitti är ni så vänliga att titta ut. Ebba och Molly.
Vädret ska tydligen bli bättre imorgon säger de, om det nu är det som är orsaken.
Vi ses imorgon!
söndag 3 maj 2009
Effektivisera processer
Dagarna försöker vi fylla med några väl valda aktiviteter för Malins del, aktivitetsförbudet är därmed brutet. Detta för att hjälpa Ebba och Molly lite på traven!
Så vi tog en runda ner till golfbanan. På uppvärmningen "coachade" hon mig i mina svingar. Hon använde begrepp jag aldrig hört innan.
- Nu hookade du!
- Nu toppade du?
- Nu slizade du!
"Slizade" har jag ju hört på pizzerior förr, men begreppsapparaten är förmodligen inte liktydig med varandra. Jag är ingen fulländad golfspelare, långt ifrån. Men jag kan slå långt, riktigt långt. Tyvärr envisas bollarna med att inte vilja gå rakt.
Men Malins bollar däremot...
fredag 1 maj 2009
Ungkarl i kvinnlig skepnad
Som ni förstår är matlagning inte mammas paradgren. Malin frågade henne nyligen hur ofta hon åt lagad mat.
- Jodå, det händer någon gång i veckan.
- Jaså du, vad äter du då?
- Ja, ibland steker jag något ägg och ibland steker jag wokgrönsaker.
Ägg och wokgrönsaker? Hon är härlig mamma Book. Kostcirkeln är inte riktigt hennes grej. Hon skulle förmodligen överleva på Digestivekex och mineralvatten för resten av livet.
Som sagt, matlagning är inte paradgrenen. Min och lillasyster Linas uppväxt präglades av:
- Saft, röd eller gul
- Kanelbullar (ljuvliga)
- Spagetti och köttfärs (inte köttfärssås)
- Fiskpinnar, potatis och lingon
- Ugnspannkaka
- Kyckling och ris. (lingon till kycklingen, ketchup till riset)
- Platta köttbullar
- Chili con carne
- Falukorv i ugn
Ja, det var nog allt. Torftigt må tyckas, men vad vi älskade det. Vi hade alltid fritt val, men i vår värld fanns ju bara dessa maträtter. Men att själv få välja middag varje dag, det är få barn förunnat. Dessa maträtter är fortfarande mina självklara favoriter men präglar så klart min egen matlagning, eller rättare sagt brist på matlagning.
Det ska onekligen bli intressant att följa Ebbas och Mollys kulinariska resa på Gåvobrevsgatan 15.
Dags att gå upp!
Men plötsligt, sömnen störs. Små knuffar på min arm. Jag ignorerar. De tunga ögonlocken vill inte hissas upp ännu. Ingen verkan. Knuffarna eskalerar, ökar i styrka. Hårdare och hårdare.
Slutligen får jag upp ögonlocken, stirrar rakt in i ett par klarvakna ögon.
- Nu får det vara nog. Nu får du inte sova längre!
- Men...men vi är ju lediga idag?
- Det är lika bra du vänjer dig, snart är vi föräldrar.
- Men varför ha det jobbigt innan, jag behöver ju ingen avvänjningsperiod.
- Det spelar ingen roll. Gå nu upp och sätt dig här!
Malin pekar på sin högra sida av sängen.
- Du ska massera min högra hand innan du går upp och gör frukost.
Efter det går jag ner, lite piggare, kroppen och knoppen börjar vakna till liv, vädret är underbart, gör scones, plockar fram pålägg, dukar, brygger kaffe. Malin ligger uppe i sängen och skickar sms. När scones är klara kallar jag ner Malin, vi äter, njuter. Efter det lämnar Malin bordet, jag plockar undan, sköljer av, sätter in i diskmaskinen.
Det känns som om mitt föräldraliv redan börjat. Onekligen.