söndag 10 maj 2009

Borta bra men hemma bäst

Sjukhusvistelsen har varit bra, men nu börjar det suga i åka-hem nerven. Imorgon är det kanske dags, beslutet tas förmodligen under förmiddagen. Det beror på hur tjejerna mår, om de fått upp temperaturen (de har haft lite svårt att hålla den uppe) eller inte. När de inte ligger mot vårt bröst ligger de nerbäddade tillsammans med fyra filtar. Men filtar och bröst finns ju hemma!

Det ska onekligen bli kul. Och lite skrämmande att åka hem. Med våra två underbara flickor.

Intensiva dagar på BB

Mat var tredje timme för barnen lät ju lugnt. Massor med tid att göra annat. Trodde jag. Det är underligt att de tre timmarna varje gång känns som enbart tjugo minuter. Man hinner sällan göra något. Inte ens mitt älskade kaffe blir uppdrucket någon gång.

Annars har vi verkligen gjort oss hemmastadda i vårt sjukhusrum, det ser ut ungefär som ett studentboende. Flaskor, godispapper, kläder, papper, tidningar och tomflaskor. Det enda som skiljer oss från studenterna är att vi är 35 år och har två nyfödda barn i rummet. Malin skyller såklart på mig. Att det är jag som stökar ner. Jag håller inte med till hundra procent.

Det händer en hel del saker här:

1. Under ett möte fick vi, kanske lite sent, reda på att barnen ska tvättas varje dag. På hela kroppen. Hoppsan! Bytet och rengöring i de södra regionerna har ju varit helt naturligt, men de andra delarna har varit okänd mark så att säga. Så idag blev det tvagning (typ spa) och det gillade tjejerna skarpt. Så här fina blev de. På foto är de inte speciellt lika, men i verkliga livet kan vi inte skilja på dem. Så imorgon ska vi "märka" dem på något sätt, hade varit jobbigt att slarva bort vem som är vem.

2. Vi gjorde vårt första klädstreck. Det går åt en helvetes massa barnkläder. Speciellt då vi är ganska dåliga på att mata med mjölksnipa utan att deras kläder blir helt genomblöta. Handfatet fick agera tvättmaskin och balkongen torkskåp.


3. Snigeltanten är borta. Ibland är det skönt att sjukvården inte har någon budget att skryta med. Det vill säga att folk inte ligger inne mer än absolut nödvändigt, knappt det. I det här fallet perfekt. Nu löper smörgåskön smidigt. Jag är nöjd. Mycket nöjd.






lördag 9 maj 2009

Lilla snigel akta dig, annars...

Jag retar mig på en av de nyblivna mammorna här. Varför? Jo, hon e så sjukt långsam. Och det är inte drivet av att hon har några fysiska hinder. Å nej.

Jag har lyckats "tima" in och hamnat bakom henne när jag ska ta mackor till Malin sammanlagt fyra gånger.

Hon tar galet lång tid på sig, beter sig som på en lyxbuffé, med henne som enda kund. Varje macka ska ha samtliga pålägg, hon provsmakar, luktar, känner. Brer omsorgsfullt varje macka som om det vore den sista måltiden.

Imorgon ska jag sno hennes mackor precis när hon är klar.

Malin är tillbaka!

Idag har vi njutit till fullo, det egna rummet gör tillvaron väldigt bra och tjejerna gör sitt. Äter, bajsar, sover. Som en själv ungefär.

Malin har piggnat till avsevärt. Uppe och går. Kan själv ta sig ur sängen, torka sig, äter och dricker.

Det tydligaste tecknet på tillfrisknandet var nog när jag komponerat kläderna till Ebba och Molly lite tokigt. Rent färgmässigt. Jag mixade brunt, blått, rosa och rött hejvilt.

- Hej tjejerna, mamma skulle inte bli glad om hon såg vilka kläder jag fått på er.
- Va, jag får se?
- Det är väl inte så tokigt?
- Du, de kläderna har de INTE på sig om vi får besök.

Som sagt. Malin är tillbaka på allvar. Och det gläder mig.

fredag 8 maj 2009

Alltid skönt att ha en syrra till hands!


Upp igen!

Det verkar, peppar peppar, ha vänt för Malin. Hon är uppe, dricker och äter. Sedan våra kära grannar försvann har vi haft det helt fantastisk. Vilken samhörighet, och framför allt. Vilka underbara små tjejer vi har fått. Vi är oerhört stolta och nu njuter vi verkligen av att vi nu är fyra i familjen. Kvällen har ägnats åt mys, matning och blöjbyte.

Jag är så jäkla stolt, inte bara för våra tjejer, utan också för Malin. Hennes envishet kommer oerhört mycket till nytta i såna här situationer. Fan vad hon har kämpat, först en tuff tvillinggraviditet och sedan komplikationer efter förlossningen. Jag är oerhört lyckligt att hon vill vara med mig, ha barn med mig, leva med mig. Detta är något jag tänker på väldigt ofta. Och varje gång fylls jag av lycka och glädje!

Fan vad jag älskar henne!


Ner igen!

Malin blir inte bra, vilket gör mig oerhört ledsen. Det är så frustrerande att se den man älskar må så dåligt och ha så ont. Och man kan ingenting göra. Det går verkligen upp och ner, mest ner. Med feber, illamående, kräkningar och frossa som följd. Att se henne så innerligt gärna vilja vara med Ebba och Molly. Att ta hand om dem, ha dem nära, mysa, byta och bara förundras på ett sätt som nyblivna föräldrar kan men må för dåligt för att kuna göra det och njuta av det. Det är hemskt.

Nu hoppas jag att vi får rätt på illamåendet och smärtan så att vi kan börja njuta av vår nya familj. Nu gör jag det jag kan, för tillfället, håller tummarna så hårt jag bara kan för Malin och att hon snart är frisk och kry igen

Nu ska jag försöka ordna ett eget rum till oss. I vårt rum bor också ett indiskt par med en väldigt skrikig unge, hela natten. Och det är ok. Man får skrika, men det går kanske inte så bra ihop med Malins mående. De vill ha stängd balkongdörr och vi öppen, den står ju mest öppen men ändå. Och sen pratar de i telefon så högt att man kan tro att de inte skulle behöva den egentligen.

Men nu kom sjuksköterskan in och flyttar på paret så nu får vi rummet för oss själva…HELT UNDERBART!

Upp och ner för Malin

Dag 2 är verkligen en berg- och dalbana för Malin. Tvära kast mellan att må lite hyfsat till att må riktigt skit. Hon har än så länge inte haft orken att höra av sig till någon, fast hon så gärna vill. Jag har försökt stå för informationsspridandet och jag vågar inte tänka på hur många sms eller mms jag skickat hitintills. En obefintlig mobiltäckning gör det väldigt svårt med samtal, men sms och mms fungerar med viss trixande.

Men idag var det en stor dag. Både Ebba och Molly fick ligga på Mamma Malins bröst och snaska lite tutte. Där brast det för mig, det var detta jag väntat på. Så rörd har jag aldrig varit, aldrig någonsin. Hela familjen samlad. Malin och jag med våra barn.
Vilken lycka!



Dag 2 på bb

Malin var fortsatt dåligt på morgonen, även om vissa ljusglimtar syntes. Mamma Book var här i vanlig ordning och domderade personalen:

- Har ni tagit de och de proven?
- Varför?
- Varför inte?
- Borde ni inte göra så?
- Jag ska inte lägga mig i, men borde ni inte prova det?
- Nu gör ni så!

Säkerligen en riktigt pain in the ass för personalen men en riktig guldklimp för oss. Personalen hade missat mycket utan hennes hjälp, ett exempel var Malins feber på 39,4 grader. Benzon var också en stor tillgång under förlossningen, som narkossköterska var han bandet mellan mig och Malin då vi befann oss på olika våningsplan. Det visade sig guld värt att ha kontakter på Malmö Allmänna sjukhus.

Mamma Book håller ställningarna utanför rummet.


Mamma uttryckte senare att hon mycket väl förstod om personalen inte gillade henne.

- Jag skiter i om de kallar mig kärring eller bitch och tycker att jag är jobbig. Huvudsaken är att Malin och barnen mår bra på sjukhuset. Jag går över lik för det!
Onekligen en schysst sponsor! Tack mamma. Åter igen.

Allt blir inte som man tänkt sig

Operationen tog hårt på Malin och det största problemet är smärtlindringen. I alla fall om man inte tål morfin. Malin blir väldigt kass, trött och illamående. Och att ligga och hulka, med 39 graders feber med ett nysytt kejsarsnitt är ingen dröm. Detta förde med sig att Malin inte kunde ha tvillingarna förrän under fredagen, dagen efter förlossningen.

Vanligtvis får inte männen stanna kvar här, men tack vara Malins tillstånd fick jag lov att stanna kvar på avdelningen. Dock fick jag aldrig tilldelad någon säng eller plats. Med tanke på att jag sovit cirka två timmar de senaste 24 timmarna så skulle det ju känts skönt. Natten tillbringades i en soffa i dagrummet med tvillingarna vid min sida. Det blev väl några timmars sömn, men jag blev själv förundrad över att jag inte var speciellt trött.

Väldigt speciellt att vara själv med sina purfärska och söta döttrar. Hela natten. Man behövde knappast någon annan underhållning i form av böcker, tv eller internet. Underbart. Något jag verkligen velat unna Malin.

I samma hus men ändå så långt bort

Molly gillade tydligen att åka vagn, för efter 80 meter i vagnen piggnade hon till rejält, andningen kom igång och färgen rann till.

video

Timmarna på neonatalavdelningen tillbringades med tjejerna och mobilen. Tur att det inte kostar att ta kort, för då skulle hela bidraget gällande föräldrapenningen redan varit borta.
Så fantastiskt. Jag har alltid tyckt att många andra pratar för mycket om sina barn. Det finns väl annat som är viktigt? Men jag förstår dem till en stor del. Barnen är allt, allt annat har tappat en massa pinnhål i rangordningen. Jobb, träning, kläder, resor. Just nu vill jag bara tillbringa tid med våra nya polare Ebba och Molly.

Efter ett tag på neonatal blev jag och barnen förflyttade till ett ”väntrum” på förlossningen. Där blev jag serverad en frukost med budgetchampagne (äpplejuice), fick diplom och beröm. Mamma Book dök upp. Hon skulle arbeta som vårdkoordinator på sjukhuset, men tog sina sjuksköterskekläder för att kunna röra sig fritt på både förlossning och bb. Avdelningar som annars har besöksförbud för andra än partnern.

Mysigt, men det viktigaste fattades fortfarande. Malin. Det skulle dröja fem timmar innan vi fick träffa varandra. Hela familjen. Det var skönt.

De skånska bruttorna har anlänt

Vi tog vårt ansvar och försåg Sveriges framsida, Skåne, med två härliga bruttor. Klockan fyra på natten åkte vi in i igen, dock hade jag då fått upp byxorna på en anständig nivå och vår polska läkare tog än en gång tillfället i akt att ”nalla” lite i godispåsen. Nu var det dags för våra tjejer att se dagens ljus. Fram med vagnen, bädda till tjejerna, kalla in läkarteamet och jaga rätt på narkospersonalen.

Det var nu det gällde. Vilken känsla, vilken jäkla känsla. Det var helt omöjligt att det inom två timmar skulle ligga två tjejer i den nu tomma vagnen.

Våra tjejer dessutom. Tanken var så svindlande att den inte gick att ta in riktigt. Full fart genom korridorerna med operationssalen i sikte, byta om till operationskläder, rengöra, bedöva, lägga till rätta, tvätta och sikta in sig. 13 personer, så många var det på plats i operationssalen. Det formligen ”kryllade” av människor där inne. Vem som gjorde vad fick man aldrig riktigt klart för sig.

Sen tog det fart, jag och Malin hann knappt börja prata lite bakom skynket innan det första skriket hördes. Då hade vi knappt hunnit förstå att de faktiskt snittat Malin. Klockan var 06.15 då de plockade ut Ebba, 1 minut senare såg också Molly dagens ljus. När de i förbifarten visade upp barnen kändes det helt galet, galet fantastiskt alltså. Våra barn, äntligen. Tårarna rann i vanlig ordning. Jag har länge funderat på hur det skulle kännas inför våra barn. Jag trodde att det skulle kännas oerhört starkt. Jag var inte ens nära i min bedömning. Det kan låta klyschigt men det är fan i mej helt ofattbart hur starka känslorna är. Dessa små knyten som man inte ens känner, men är ens kött och blod. Man skulle göra och offra vad som helst för dem. Precis vad som helst.
Jag och barnen togs till ett angränsande rum. Ebba var helt ok, frisk och kry. Började andas själv och fick snabbt färg. Däremot strulade det till sig lite för Molly vilket satt sig på andningen, de första 40 minuterna fick hon därför hjälp med att andas.

Situationen var fantastisk men också jobbig. Att vara den enda som vara kapabel att röra på sig visade sig både vara en fördel och en nackdel. Fantastiskt att vara med, men splittringen var värst. Vem skulle jag hålla fokus på? Ebba som andades fint? Molly som hade lite problem med andningen? Eller Malin som låg fem meter därifrån med fyra läkarnävar djupt begravna i sitt innanmäte orolig för barnen och dess mående? Jag gjorde vad jag kunde och Malin fick också chansen att träffa både Ebba och Molly innan vi fick gå skilda väga igen. Jag till neonatal för att Molly behövde mer hjälp och Malin till uppvakningen för att ta igen sig.

Ett oerhört privilegie att få tillbringa den första tiden ensam med sina barn. Men ack så sorgligt. Fy fan vad jag saknade Malin, jag ville ju att vi skulle dela detta ögonblick tillsammans. Som en familj.


Bäst när det gäller…

I onsdags kväll bar det, åter igen, av till förlossningen. Hallonbladsteet verkade ha gjort sitt arbete, täta värkar, ont i ryggen och tryck mot bäckenet. Många symptom att ”något” är på gång. Till vår besvikelse läggar sig värkarna i samma sekund vi stiger innanför sjukhusdörrarna. CTG-et visar knappt något utslag och Malin fejkar sammandragningar genom att trycka sig själv på magen. Hon verkade onekligen trött på sin jobbiga graviditet. Eller oändligt sugen på att träffa Ebba och Molly.

Efter att CTG:et stängts av hände det något väldigt oväntat, värkarna tilltog. Och det ordentligt. Var hallonbladsteet värt sitt pris. Världens härligaste polska läkare tog över, hon letade sig upp i Malin för att känna på livmodertappen med samma beslutsamhet och varsamhet som en femårig pojke som nyss fått en påse med lördagsgodis. Men det verkade vara melodin. Allt gick väldigt smidigt.

Efter ett krasst konstaterande att Malin var öppen och att det inom en ganska snar framtid skulle vara dags för ett snitt, gav vi oss hemåt för att försöka få lite sömn inför torsdagens kontroller och undersökning.

Stålmannen till kille
Vi var hemma vid 12 på natten och tre timmar senare mådda Malin så dåligt att hon inte kunde stå, hon frös och hade väldiga smärtor i rygg, ljumskar och bäcken. Det är ju då Stålmannen till kille ska dyka in och med järnhand och beslutsamhet föra sin kvinna till förlossningen. Denna version visade sig inte stämma.

I samma ögonblick som vi tog beslutet att åka in, pajade min mage, Den skar sig som en bilmotor i en gammal oljetömd Volvo 245. Ordentligt.

In på toan där uppe. Gasen i min mage hade räckt till att köra vår gasbil Malmö-Stockholm T&R. Jag var fast. Och det var ändå inte det värsta. Efter att lyckats ta mig ner på nedanvåningen, var jag än en gång tvungen att besöka ”konungahuset”. Det värsta var att Malin också behövde det. Varav jag säger:

- Du får gå upp där uppe!

Vad tänkte jag där? En höggravid tvillingmamma, med värkar, frossa och smärtor. Dessutom den kvinna jag älskar över allt annat. Hon vill jag skicka upp en trappa? Herregud. Det hela slutade, pinsamt nog, med att jag fick springa upp på övervåningen med byxorna vid anklarna. Kanske inte den synen den gravida kvinnan vill ha av sin stolta och starka riddare?

Som sagt…bäst när det gäller.

onsdag 6 maj 2009

Om det är glass ute som gäller så är det glass ute som gäller!

Vi åkte ner "på stan" och skulle ta en mjukglass. Inte den där iskalla varianten utan den som smälter likt fisljummen grädde i munnen. Riktigt ljuvligt. Riktigt lika ljuvligt var inte vädret, men Malin hon ville sitta ute. Jag tog min glasstrut och gick in och satte mig i den varma bilen, lyssnade på skön musik och bara njöt.

Men Malin envisades med att sitta ute och äta sin glass, trots att vinden ven om öronen och kylan kröp innanför kläderna på en.

Med jämna mellanrum vevade jag ner rutan och sa, lagom högt så att alla andra i närheten hörde det.

- Det var riktigt mysigt att åka ner och äta glass med dig älskling!

Sånt tycker jag är kul. Sen vevade jag upp rutan igen och fortsatte njuta av både värmen och mjukglassen.


Kan man inte fejka det där jävla urinet!

Som sagt, frustration och väntan tar sig konstiga men förståeliga uttryck ibland. Vi har ju länge misstänkt att Malin har eller är på väg att få havandeskapsförgiftning. Hon har alla symptomen, men inte det viktigaste tecknet. Protein/äggvita i urinet. Det skulle innebära en igångsättning, med barnens och mammans bästa för ögonen.

- Kan vi inte fejka det där djävla urinet?
- Det borde gå, ta från någon vi känner som har havandeskapsförgiftning också ha fem rör i väskan. Alltid redo. Så att vi kan komma igång.

Det "tricket" visade sig svårt så nu halsas det Hallonbladste för fulla muggar. Det ska tydligen vara igångsättande. Om inte det fungerar så får hon väl klippa gräsmattan en gång till.

Learning by doing!

Jag köpte en kamera till Malin här om dagen, var tänkt som en present som något slags "lamt" tack för att hon burit våra barn i magen i snart nio månader. Ett arbete väl värt att både premieras och grattifieras, tråkigt nog räcker inte mina ekonomiska medel till en extra månadslön eller något annat i paritet med den summan. Valet föll på en kamera. Närmare bestämt en Canon Ixus.


Men jag bestämde mig ganska snabbt att det är bättre att ge henne den innan förlossningen ägt rum. Då blir hon glad och har något att fokusera på i väntan på barnen. Och hon blev glad, mycket glad. Började genast "pilla" och ha sig.

- Vad är den knappen till?
- Hur gör man det?
- Vad betyder den gubben?
- Hur får jag bort blixten?

Frågorna haglade som leken 1000 frågor. Jag gav henne förslaget att sätta sig med den oerhört lättfattliga (Halleluja!) instruktionsboken och testa funktion för funktion.

- Nej, jag tycker sånt är tråkigt.
- Jag lär genom att göra och prova. Learning by doing heter det Johan.

Learning by doing för Malin innebär att Malin frågar mig, jag tittar i instruktionsboken och förklarar och Malin gör. Det är nog inte riktigt så upphovsmännen till begreppet tänkt sig att det skulle vara, men det funkar. Malin lär sig genom att göra. Och jag lär mig genom att läsa.
Learning by doing!

Goda grannar!

Grannskapet i Oskarsfrid får än så länge godkänt. Inga i den absoluta närheten som har hängt upp något förfärligt vindspel.

Tur det. För då hade grannarna alternativt vindspelet blivit ett fall för "Spårlöst".

Tappa några kilon - ajabaja!

För några dagar sedan bestämde jag mig för att jag skulle ut och springa en runda. Det var skönt efteråt som man brukar säga om allt som är jobbigt. Men de 200 första meterna var outhärdliga, ryggen höll på att knäckas, organen emigrera och lungorna kapitulera.

Det skulle ju vara så skönt att tappa några kilo och få lite flås resonerade jag.

Efter rundan hade Malin järnkoll på mig.

- Ska du bli nyttig nu? Ska du inte äta choklad?
- Nej, jag tänkte ta det lite lugnt.

Det gick några timmar sen kom malin med ett Kit-Kat i högsta hugg.

- Nu äter du detta. Och jag kommer att titta så att du gör det!

Alltså ingen bantning för min del. Vilket känns ganska rättvist, bättre vi tar tag i det tillsammans när barnen väl behagat titta ut.

Men hon är bestämd Malin, det ska bli intressant att se vilka roller vi får som föräldrar. Jag har en väldigt god självinsikt. Och den säger mig att jag är väldigt lätt att påverka, att vira runt lillfingret så att säga.

Speciellt om man är min dotter, är söt och heter Molly eller Ebba.

Definitivt sockerbetor!

Vi brukar "rulla" en promenad i omgivningarna varje dag, ibland korta sträckor men ibland också längre. Omgivningarna är vackra och rogivande och det är skönt för Malin att komma ut och "röra" sig lite.

Vi passerar förbi stora fält och om fältet nedan sa Malin för två veckor sedan (det var då korta gröna växter med blad):

- Johan, vad tror du det är som växer här?
- Jag, det är ju inte min paradgren med växtlighet på fält direkt. Men jag gissar på potatis.
- Det tror inte jag, det är definitivt sockerbetor!


Om jag var Malin skulle jag fortfarande inte vara lika säker!

Nu får brudarna kommaaaaaaaa!

Nu är det väl ändå dags!

Malin är sprickfärdig, det ser ut som att någon blåst upp henne, samtliga kroppsdelar, hon har värk över allt, vi är inne på förlossningen eller hos barnmorskan var och varannan dag, vi slits mellan hopp, längtan, oro, förväntningar, slit och släp.

Nu tycker jag att det är dags. I morgon bitti är ni så vänliga att titta ut. Ebba och Molly.

Vädret ska tydligen bli bättre imorgon säger de, om det nu är det som är orsaken.

Vi ses imorgon!

söndag 3 maj 2009

Effektivisera processer

Lika överbetalda affärsutvecklare som pratar om "leana" företag där det inte finns en minut över för personal att ha tankarna på annat håll än det egna företaget och sina arbetsuppgifter försöker vi nu påskynda vissa processer i vår vardag. Eller i alla fall hjälpa dem på traven.

Dagarna försöker vi fylla med några väl valda aktiviteter för Malins del, aktivitetsförbudet är därmed brutet. Detta för att hjälpa Ebba och Molly lite på traven!

Så vi tog en runda ner till golfbanan. På uppvärmningen "coachade" hon mig i mina svingar. Hon använde begrepp jag aldrig hört innan.

- Nu hookade du!
- Nu toppade du?
- Nu slizade du!

"Slizade" har jag ju hört på pizzerior förr, men begreppsapparaten är förmodligen inte liktydig med varandra. Jag är ingen fulländad golfspelare, långt ifrån. Men jag kan slå långt, riktigt långt. Tyvärr envisas bollarna med att inte vilja gå rakt.

Men Malins bollar däremot...


video

fredag 1 maj 2009

Ibland får man ge igen!

video

Men sen fick jag ändå rensa häcken.

Ungkarl i kvinnlig skepnad

Att titta in i mamma Books kylskåp är en bedrövlig syn. Om du inte visste att det bodde en kvinna i 60-års åldern i lägenheten skulle du garanterat tippat på en ungkarl i 23-års åldern. I kylskåpet finns det smör. Ibland. Lite vin och mineralvatten. Några ägg. Ja, det var nog typ allt.

Som ni förstår är matlagning inte mammas paradgren. Malin frågade henne nyligen hur ofta hon åt lagad mat.

- Jodå, det händer någon gång i veckan.
- Jaså du, vad äter du då?
- Ja, ibland steker jag något ägg och ibland steker jag wokgrönsaker.

Ägg och wokgrönsaker? Hon är härlig mamma Book. Kostcirkeln är inte riktigt hennes grej. Hon skulle förmodligen överleva på Digestivekex och mineralvatten för resten av livet.

Som sagt, matlagning är inte paradgrenen. Min och lillasyster Linas uppväxt präglades av:
  • Saft, röd eller gul
  • Kanelbullar (ljuvliga)
  • Spagetti och köttfärs (inte köttfärssås)
  • Fiskpinnar, potatis och lingon
  • Ugnspannkaka
  • Kyckling och ris. (lingon till kycklingen, ketchup till riset)
  • Platta köttbullar
  • Chili con carne
  • Falukorv i ugn

Ja, det var nog allt. Torftigt må tyckas, men vad vi älskade det. Vi hade alltid fritt val, men i vår värld fanns ju bara dessa maträtter. Men att själv få välja middag varje dag, det är få barn förunnat. Dessa maträtter är fortfarande mina självklara favoriter men präglar så klart min egen matlagning, eller rättare sagt brist på matlagning.

Det ska onekligen bli intressant att följa Ebbas och Mollys kulinariska resa på Gåvobrevsgatan 15.

Dags att gå upp!

Klockan är 07.30, röd dag. Helledigt från jobbet, solen strilar in genom persiennerna. Ännu en dag med fantastiskt väder i sikte. Ögonlocken är blytunga, så ljuvligt skönt att bara ligga i sängen. Att vara i riket mellan vaken och drömmandes.

Men plötsligt, sömnen störs. Små knuffar på min arm. Jag ignorerar. De tunga ögonlocken vill inte hissas upp ännu. Ingen verkan. Knuffarna eskalerar, ökar i styrka. Hårdare och hårdare.

Slutligen får jag upp ögonlocken, stirrar rakt in i ett par klarvakna ögon.

- Nu får det vara nog. Nu får du inte sova längre!
- Men...men vi är ju lediga idag?
- Det är lika bra du vänjer dig, snart är vi föräldrar.
- Men varför ha det jobbigt innan, jag behöver ju ingen avvänjningsperiod.
- Det spelar ingen roll. Gå nu upp och sätt dig här!

Malin pekar på sin högra sida av sängen.

- Du ska massera min högra hand innan du går upp och gör frukost.

Efter det går jag ner, lite piggare, kroppen och knoppen börjar vakna till liv, vädret är underbart, gör scones, plockar fram pålägg, dukar, brygger kaffe. Malin ligger uppe i sängen och skickar sms. När scones är klara kallar jag ner Malin, vi äter, njuter. Efter det lämnar Malin bordet, jag plockar undan, sköljer av, sätter in i diskmaskinen.

Det känns som om mitt föräldraliv redan börjat. Onekligen.