Ojojoj!

Ultraljud för några veckor sedan. Lyckan obeskrivlig, helt galet!

Kunde aldrig ana att utraljudet skulle beröra mig så djupt, som ett knivhugg av kärlek, rakt in i hjärtat. Men inte den farliga sortens knivar, utan den som kommer med lycka längst ut på spetsen. Den sorten som snuddar hjärtat och sedan sprider lycka i hela kroppen.

Barnmorskan - oj, här e ju två.
Mamman - va?
Barnmorskan - ja här e två
Mamman (som slår bort barnmorskans hand och ultraljudsapparat för att sedan falla i gråt) - va!!! Nej! Jag vill inte!!! Ta bort!!!

En konstig tystnad sprider sig i det sterila mörka rummet. Du skulle kunna höra ett näshår svaja. Gråten hörs och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Barnmorskan ser ut som en fågelholk och jag ser förmodligen ut som något liknande.

Mamman - men ska inte du säga något?
Jag- Öhh, jo fan vad kul!
Mamman - kul???
Jag- Ja, kul. Två, fan vad bra.
Mamman - Bra? Fattar du vad det innebär?
Jag- Öhh, ja. Två barn hoppas jag.
Mamman - Men ser du inget negativt?
Jag - Öhh, nej. Det e väl kul?
Mamman - *gråt*

Allt gick ju bra till slut. Barnmorskan frågade efter ett tag om det var ok att fortsätta, vilket det självklart var.

Allt såg bra ut och när mamma var på ytterligare fick jag tillbringa den ensammaste timmen i hela mitt liv. Som en nykläckt kyckling som bara vill ut, helt betagen av allt nyt. I väntan på den blivande mamman sms:ade jag troligtvis minst 100 mejl med ultraljudsbilden till alla jag kände.

Fan vad stort, det här kommer att förändra livet! Hela kroppen bubblar, som Pommac. Fast bättre.

Återkommer.

/Johan