Intensiva dagar väntade

Vi nöjde oss inte med den knapphändiga information som gavs utan vi tog tag i "problemet". Målet var att få tillräckligt med "pusselbitar" för att lättare kunna ta ställning till hur vi skulle gå vidare.

1. Kontakt togs med professor i Sverige.
2. Kontakt togs med flertal läkare i Danmark. I Danmark mäter de annorlunda när det gäller tvillingar, de tar inte hänsyn till blodprovet. I Danmark anser de att blodprovet inte har någon relevans när det gller tvillingar.
3. Privata kliniker konsulterades i Sverige.
4. Hela internet finkammades.

Internet i alla ära. Skitbra. Men efter ett tag blir man överinformerad och ställer sig frågan. Föds det några friska barn över huvud taget?

Resultat
Vi kan nu konstatera att vi, med största sannolikhet väntar enäggstvillingar, ny riskbedömning har gjorts. Vi är nu i den önskade lågriskgruppen. De har näsben (75 % av alla barn med kromosomavvikelse saknar eller har dåligt utvecklade näsben). Så nu känns det som om pusslet är lagt.

Men:

1. Är det ok att få en riskbedömning där KK inte har kontrollerat att de mäter rätt saker? Vi skulle ju kunna gjort val som innebar missfall, helt i onödan.
2. Mardrömsscenariot hade ju varit att ta fostervattenprov. Få reda på att allt var bra för att sedan drabbas av missfall. Det skulle vara jäkligt svårt att hantera.
3. Skulle jag kunna se mina barn i ögonen och samtidgt veta att jag riskerade deras liv genom fostervattenprov under graviditeten.

Jobbiga frågor, existensiella som värderingsmässiga. Egentligen känns diskussionen helt sjuk, vem är jag att bestämma över liv eller död.

Vad tycker ni?