I samma hus men ändå så långt bort

Molly gillade tydligen att åka vagn, för efter 80 meter i vagnen piggnade hon till rejält, andningen kom igång och färgen rann till.



Timmarna på neonatalavdelningen tillbringades med tjejerna och mobilen. Tur att det inte kostar att ta kort, för då skulle hela bidraget gällande föräldrapenningen redan varit borta.
Så fantastiskt. Jag har alltid tyckt att många andra pratar för mycket om sina barn. Det finns väl annat som är viktigt? Men jag förstår dem till en stor del. Barnen är allt, allt annat har tappat en massa pinnhål i rangordningen. Jobb, träning, kläder, resor. Just nu vill jag bara tillbringa tid med våra nya polare Ebba och Molly.

Efter ett tag på neonatal blev jag och barnen förflyttade till ett ”väntrum” på förlossningen. Där blev jag serverad en frukost med budgetchampagne (äpplejuice), fick diplom och beröm. Mamma Book dök upp. Hon skulle arbeta som vårdkoordinator på sjukhuset, men tog sina sjuksköterskekläder för att kunna röra sig fritt på både förlossning och bb. Avdelningar som annars har besöksförbud för andra än partnern.

Mysigt, men det viktigaste fattades fortfarande. Malin. Det skulle dröja fem timmar innan vi fick träffa varandra. Hela familjen. Det var skönt.