Jag har aldrig varit speciellt rädd om mig själv, utan resonerat att "det går som det går". Nu har det hamnat i ett helt annat läge. Dels är jag galet rädd om Malin och då också Ebba och Molly. Jag kan få små utbrott på henne när hon inte tar det lugnt och vilar. Ofta verkningslösa utbrott då Malin ju är en tämligen bestämd (ung?) dam.
Jag tänker också sjukt mycket på min egen säkerhet, alla bilresor och taxiresor till och från flygplatser, alla starter och landningar. Numera känns det väldigt olustigt. Att den manliga delen av mitt släkte dör tidigt har förr inte varit ett problem, bara en ovanligt god anledning till att inte pensionsspara. Nu har jag till och med i mina tankar tagit farväl av Malin, Ebba och Molly på sjukhussängen.
Allt för tidigt. Allt för sorgligt.
Detta innebär att jag numera kommer göra väldigt mycket för att hålla mig vid liv så länge som möjligt. Ett första steg är motion. Mitt BMI skulle jubla och slå frivolter av en liten siffernedgång. Mjukstart med badminton en gång i veckan.
Gubbigt? Ja som fan. Jag vet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar