Fiskafänge i Lomma

Jag fiskade väldigt mycket när jag var något yngre. Jag har alla prylar man ska ha, flugspö, rullar, spinnspö, wobblers, jiggar, flöten, flytlinor, sjunklinor, spinnare, skeddrag, sillahäcklor, båt, motor, spöhållare, fiskeväst, polariserade glasögon, tafssträckare, flytolja, flugstäd, fjädrar, vadarstövlar, metspö, trekrokar, enkelkrokar. Och det är ett lager som hela tiden byggs på med nya saker.

Dilemmat är att de aldrig används. Men igår gjorde vi slag i saken och gick ner till naturreservatet i närheten där vi bor. Vädret var underbart, solstrålarna värmde som en sprillans ny fleecejacka och pollen kittlade i näsan. Precis som våren ska vara.

Jag tog Malin, två fiskspö, rullstol och kylväska och rullade ner vid vattnet. Malin intog snabbt sin plats, både fysiskt och mentalt. Rullstolen i bästa solläge, lite i vägen för mina tjusiga underhandskast. Sen tog Slättängsdammen-diktatorn över. Viftade med armarna, pekade med hela handen, domderade och gav order.

- Kasta ditåt!

- Nej, det var fel. 1 meter längre till vänster.

- Okej kast, kasta längre nästa gång.

- Snabbt upp med draget, kasta ditåt. Där var bubblor!

- Tror du inte jag ser skillnad på vanliga bubblor och fisk. Det är bara Michel som inte har koll!

- Bra kast Johan. Precis dit jag sa. Duktigt.

Det var väldigt mysigt. Det blev ingen fisk, vilket var skönt. Kände inte för att hålla på och pilla med krokade fiskar, tång och annat. Men till dammarna lär jag återvända.

Framför allt kommer det vara galet kul för tjejerna att hänga där med oss när de blir några år. Malin pratade mycket om grodyngel som de lagt i någon kompis föräldrars dam med mindre lyckat resultat, så det får väl bli hennes grej med tjejerna.