Hur ska man vara som pappa?

Har nu varit utan mina tre tjejer sen i fredags, nu börjar det kännas riktigt jobbigt. Hur ett hus kan eka så tomt är märkligt. Jag går till spisen och ska koka vatten till mjölkersättningen. Då slår mig tanken att Ebba och Molly inte är hemma. När jag sitter, i min ensamhet, i soffan så lyssnar jag omedvetet efter deras jollrande. Jag är på väg upp på andra våningen flera gånger. Bara för att inse…de är ju med Malin i Katrineholm.

Alldeles ensam, då kommer tankarna. För sina barn vill man ju vara den bästa pappa som de någonsin kan få. Har tänkt och grubblat oändliga gånger på hur jag ska vara som pappa. Hur jag ska bete mig. Kärleksfull, omtänksam och allt det där? Jag har valt att försöka se in i framtiden hur Ebba och Molly skulle se tillbaks hur det var att växa upp med mig som pappa. Börjar från andra änden så att säga.

Scenario:

Det har gått cirka ett dygn sen jag gick bort och flickornas sambor försöker trösta tjejerna genom att ställa frågor och finnas till.

Då skulle jag vilja att konversationen lät ungefär såhär.

- Hur är det?
- Jag är ledsen såklart.
- Saknar du din pappa?
- Ja, mer nånsin. Känns så konstigt att han bara är borta. All hans värme, skratt, omtanke, generositet, ironi. Bara puts väck. Känns overkligt.
- Vad minns du av din pappa?
- Från när jag var riktigt liten minns jag tyvärr inte så mycket. Jag känner bara att det alltid fanns en glädje och en enorm omtanke om oss. Både oss barn och om mamma. Pappa förstod att ett förhållande och en familj inte vårdade sig själv, utan att det krävdes en ansträngning för att det skulle vara riktigt bra. Respekt för varandras behov och olikheter. För oss barn fanns han alltid vid vår sida, glad, energisk och lite galen.
- Och när du blev äldre?
- Pappa lärde mig att du själv skapar ditt liv. Du bestämmer själv om du vill vara lycklig eller olycklig. Om du vill vara framgångsrik eller inte. Och framför allt lärde han mig att framgång inte handlar om pengar, utan mer hur du själv förvaltar och utvecklar ditt människovärde. Hur du blir bästa kompis med dig själv, den du tvingas somna med varje natt. Vare sig du vill eller inte.
- Kan du peka på något speciellt?
- Pappa och mamma gav oss möjligheten att uppleva enormt mycket. Lät oss få intryck att skapa våra egna drömmar. De la aldrig några värderingar i vad vi tyckte var våra drömmar, utan de stöttade oss alltid i våra beslut och hjälpte oss genomföra och förverkliga våra dem. Han lärde oss att inte döma människor på förhand och acceptera människor som de är. Att alla är lika värda innan de bevisat motsatsen.
- Var han aldrig arg?
- Nej, inte på oss. Han lärde oss att ta ansvar för våra egna liv, att vara ödmjuka men tuffa när det behövdes. Han lärde oss att ingen har rätt att sätta sig över oss, förödmjuka oss eller tvinga oss till något. Om det var något eller någon vi inte själva kunde hantera slog han ner hårt och brutalt på de som hindrade oss från att vara lyckliga och leva det liv vi ville. Ibland kunde han såklart vara en surpuppa, en sån som tog illa upp för vissa små saker. Men då räckte det att vi kom med våra tindrande ögon och levererade en stor kram så smälte han, som en glass i solsken.
- Om du kunde säga något till pappa, vad skulle du vilja säga då?
- Pappa, vi älskar och saknar dig. Tack för vår tid med dig, det har varit fantastiskt. Vi saknar dig enormt och livet kommer aldrig att bli detsamma igen. Sorgen kommer att blekna, men våra ljusa minnen kommer alltid att leva kvar. Vi hoppas att du har det bra där du är, att det finns beachvolleyplan, massa goa kompisar, Cola Light, gott kaffe, någon att retas med, prinsesstårta, sol och klarblå himmel som du älskade och att du kan följa våra liv från första parkett. Stor kärleksfull kram från din familj, sköt (om) dig!